Nyligen skulle hyresvärden piffa till i huset där jag bor. Trappuppgången bär ännu spår av byggtidens strama och eleganta funkis, men också av nittiotalets hårda renovering. Plastfärg och halogenspottar gör sitt för att genera den gamla skönheten. Liksom yuccapalmerna av plast i en väggfast blomlåda.
Nu skulle här planteras om. En ung fastighetsskötare gick in för uppgiften och grävde så att svetten rann och lecakulorna yrde över golvet. Snart var nya växter på plats – suckulenter, tåligast tänkbara, med tjocka, köttiga blad. Ironiskt nog av plast.
Världens oljeberoende måste brytas, det är forskarna ense om. Den som undrar hur det går behöver bara rikta blicken mot någon av de globala konflikter där oljan spelar en central roll. Det tydligaste exemplet just nu är blockaden av Hormuzsundet där en femtedel av världens olja vanligtvis passerar, femton miljoner fat varje dag. Det har talats om en ny oljekris, den största i historien.
Merparten av all olja används till drivmedel, men upp till fyra procent blir plast. Och när världen sakta går mot att utfasa fossila bränslen är trenden den motsatta i kemiindustrin. Fram till 2030 väntas efterfrågan på olja öka. En viktig orsak är den växande plastproduktionen.
Plast är en del av vår vardag. Den finns omkring oss (och i oss). Den gör nytta, men även stor skada. Massiva klimatutsläpp är bara en av konsekvenserna av ett alltför lättvindigt användande, till prylar som ingen behöver (plastväxter inräknade).
Häromdagen lade jag märke till att skötselråden lämnats kvar på de nya växterna i trapphuset. Producenten lovar evigt liv, växterna är både väder- och UV-beständiga. Dock med en finstilt reservation: Det beror på vädret.
Texten publicerades ursprungligen i Göteborgs-Posten
Andreas Kittel 