Krönika: Vad gör AI med fotografiet?

Med bara ett klick kan stillbilder animeras. Men vad är vitsen? Andreas Kittel ser hur fotografiet avförtrollas.

Apparna för bildbehandling blir allt fler och kraftfullare. Fixar skärpan på sekunden. Tar bort repor och damm. Sätter färg på det grå och trista.
Och mer ändå.
Som i ett trollslag förvandlas stillbild till film. Blås liv i dina gamla familjefoton, uppmanas vi. Låt undret ske. Se här: Farfars farfars far hoppar jämfota runt stugknuten. Sedan länge döda släktingar på en munter ögonblicksbild vinkar febrilt, formar läpparna till (ohörbara) ord. Vad vill de säga oss?
Samma filter kan tillämpas på historiska personer och händelser. En ung Lev Tolstoj plirar småsexigt, Abraham Lincoln ler så att kinderna nästan spricker. Ren och skär magi. Och samtidigt – raka motsatsen. För resultatet är förbluffande platt och livlöst.
Den franske filosofen Roland Barthes skriver i boken ”Det ljusa rummet” (1980) om fotografiets förmåga att framkalla starka reaktioner hos betraktaren. Barthes berömda ”punctum” är det som ger bilden liv. Han beskriver känslan av att någonting i bilden ”attackerar medvetandet”. Ofta någon detalj som sticker ut och fångar intresset.
Många har säkert upplevt denna förundran inför ett fruset ögonblick och hur en mängd berättelser låter sig utläsas ur motivet. Varför vi vill överlåta den processen åt ”Deep Nostalgia” och liknande AI-tjänster ter sig ganska obegripligt.
Syftet kan förstås vara pedagogiskt: att tillgängliggöra historiskt material. Men källvärdet hos sådana bilder är klart tveksamt. Och följderna kan bli förödande. Tidigare i år uppmärksammades till exempel att Malmö museum använt AI-filter på porträtt av förintelseöverlevare … som fick läppstift och eyeliner. Så nåddes en ny nivå av tomhet.

Visst längtar man ibland efter Hans Villius suggestiva röst som ofta hördes i SVT:s dokumentära långkörare ”Svart på vitt”. Jo, det fanns en tid då ett svartvitt foto kunde närstuderas, garanterat utan specialeffekter, en lördag på bästa sändningstid.
Magiskt, eller hur?

Lev Tolstoj spricker upp i ett bländvitt leende med hjälp av AI. Okänd fotograf, 1855 (vänster) samt AI-version, Moving History/AI (höger)