Det har pågått en tid nu. Skribenter och kolumnister kan inte hålla fingrarna från AI:n. I text efter text sätts chatbotar och virtuella assistenter på prov. Läsaren ska förundras, eller förfasas, över resultatet. Kanske är det nyhetens behag. Eller bara ren och skär lättja.
Så här, ungefär:
—–—Jag lät AI skriva den här krönikan. Jag lät AI skriva färdigt min roman. Jag lät AI skriva en sexnovell med lika delar spänning och romantik. Jag lät AI skriva en sonettkrans med fyrtio fjortonradiga, rimmade dikter. Jag lät AI skriva manus till min pjäs. Jag lät AI skriva libretto till en opera (”Ai-da” tänkte jag kalla den, men namnet var redan upptaget — av en android med konstnärliga ambitioner). Jag lät AI skriva musiken också.
—–—Jag lät AI svara på frågor (som jag visste skulle vara svåra för vem som helst). Jag retade AI när hen svarade fel. Jag förolämpade AI när hen svarade fel. Jag skrattade åt AI när hen inte förstod att hen gjort bort sig. (En liten stund tycktes hen faktiskt både sårad och ångerfull.)
—–—Jag frågade AI vem jag är. (Svaret överraskade.) Jag lät AI visa mig vem jag skulle kunna vara. Jag lät AI ta fram min personliga varumärkesstrategi, med mätbara mål och aktiviteter för att nå dem.
—–—Det blev väl sådär, men kul att testa …
—–—Jag lät AI skriva en kulturkrönika om hur jag lät AI skriva en kulturkrönika. Fakturan för jobbet skriver jag för säkerhets skull själv.
Texten publicerades ursprungligen i Opulens
Andreas Kittel 