Svenska frimärken har blivit menlösa. Motiven gränsar ibland till det banala. Och den konstnärliga gestaltningen lämnar ofta mer att önska. —–Nyligen släppte Postnord en serie märken med motiv av svenska framstående byggnader. Men de bleka illustrationerna gör inte arkitekturen rättvisa. Den litet ängsliga linjen tappar bort sig i detaljerna och helheten blir påfallande platt. Och så är det titt som tätt när mer eller mindre skickliga illustratörer tar sig an frimärkskonsten. —–Ett skräckexempel är serien ”Göteborg 400 år” som utkom häromåret och som visar kända vyer från staden. Det är röriga kollage och disparata färger, kladdigt och osammanhängande. Ingen klockren hyllning till festföremålet. —–Man kan såklart sjunka ner i nostalgin. För tydlighetens skull bör nämnas att jag saknar min barndoms postkontor där rundlagda damer sålde frimärken över disk. Och där jag köade efter förstadagsbreven med nya märken och praktstämpel. Kanske Ernst Josephsons ”Näcken”, med den då smått hisnande valören åtta kronor. Eller kungen i profil – grön, brun eller violett – porträtterad av Lennart Nilsson och graverad av Czesław Słania, båda mästare i sitt hantverk. De sparsmakade märkena med citat av Elise Ottesen-Jensen och Joe Hill tillhörde väl inte toppnumren för en ung samlare. Men att det rörde sig om viktiga saker, det förstod jag. Politiskt? Kanske. Jämför med dagens småkakor och katten Bengt. —–Nä, det är inte lätt. Det lilla formatet kräver återhållsamhet och klar disposition: det stora i det lilla och så vidare. —–Att gravyren ersatts av enklare tryckmetoder gör sitt till. Digniteten är borta, och det minutiösa utförandet avsett att försvåra förfalskning och ge värdehandlingen (som frimärket ju är) sitt officiella utseende. Håll till godo med fyrfärgstryck på glättat papper. —–Utvecklingen i övriga Norden har varit likartad. Det är gulliga motiv, inga vassa kanter. Knappt ens taggar. —–Jag förväntade mig nog mer av Norge: För några år sedan uppmärksammades landets nya sedlar världen över för sin radikalt nydanande design utförd av multidisciplinära studion Snøhetta. I samma veva fick norska pass ny stringent form signerad designbyrån Neue. Men frimärkena är det sämre ställt med. —–Bara Island sticker ut en smula. Motiven är återkommande: den säregna naturen, djurlivet, vulkanerna. Konsekvent och stolt. Formgivningen i sin tur är modern och uppfriskande avskalad. Bara ett litet aber: Landets frimärksproduktion lades ner 2020. Ännu räcker lagren, men framtiden är höljd i dunkel.
Kanske är frimärket på utdöende. I fjol skickade svenskarna färre brev. Igen. Sedan millennieskiftet har brevvolymerna mer än halverats och trenden lär knappast vända. Men det ursäktar inte bristen på konstnärlig vision. I väntan på det definitiva slutet borde Postnord verka för att höja frimärkets status. Förslagsvis genom färre serier, med intressantare (gärna spektakulära) motiv och högre hantverksmässig kvalitet. Om inte annat som en värdig final på en snart 170-årig tradition. Nu är det för tamt. Tandlöst, om uttrycket tillåts.
