Kulturdebatt: Det är hög tid för en kommuntypograf

Tranemo håller sig med kommunpoet. Västervik annonserar som bäst efter en kommunkoreograf. Törs man föreslå en bred satsning på kommuntypografer? Med oinskränkt, eller i alla fall långtgående inflytande över det offentliga rummets bokstavskombinationer.
—–Inte för att det saknas ambitiösa styrdokument i landets kommunhus. Det dräller av profilprogram, budskapsplattformar och riktlinjer för läsbarhet och tillgänglighet. Städer som verkligen fattat grejen har sina egna typsnitt: Nyligen lanserade Stockholms stad profiltypsnittet Stockholm Type (specialritat av en schweizare).
—–Möjligen är det sämre ställt med tillämpningen. Typografin hanteras konventionellt, som avtryck på en tvådimensionell yta eller tecken på en skärm. Mer sällan som rumsligt element eller med större omtanke i det som kallas vår gestaltade livsmiljö.

Historien vimlar inte precis av kommuntypografer. Men det finns prominenta exempel. Den tyske dadaisten Kurt Schwitters var några år på 1930-talet staden Hannovers officielle typograf. Som andra dödliga behövde han betala sina räkningar och tillämpade Bauhausrörelsens idéer vid sidan av konstnärskapet, med programskriften ”Die neue typographie” som ledfyr. Om projektet gick i kvav så hade det andra orsaker än debatten om hur skattemedel bäst spenderas.

Just funktionalismens byggnader är några av de bästa exemplen på hur typografi kan integreras i fysisk miljö. Stolta versaler i raka led direkt på huskroppen. Med främsta syfte att förmedla information, men ofta en konstnärlig produkt i sig.
—–Idag när nya landmärken och hela kvarter växer som svampar ur jorden är de typografiska inslagen sällan imponerande. Ditsmackade på sluttampen. Eller bara överflödiga.
—–Typografi som rumsligt uttryck behöver integreras tidigt i plan- och byggprocesser. Inte minst i ett redan överlastat informationslandskap. Det låter som en passande instruktion till en kommuntypograf eller två.

Texten publicerades ursprungligen i Expressen.
Bilden: Stockholmsutställningen 1930. Foto Gustaf G:son Cronquist/ArkDes