Recension: Stilen som folk fortsätter att älska
|
Art nouveau är högst närvarande i den tidiga svenska 1900-talskonsten. Den som tror annat kan med fördel besöka ”Art nouveau. Från Larssons till Zappa” på Göteborgs konstmuseum. Det slingrar och böljar. I måleri, skulptur, mode och grafisk konst. Som namnet anger tar utställningen ett brett grepp om den kosmopolitiska stilen som i Norden gick under namnet jugend. Modellen är beprövad: med de egna samlingarna som klangbotten knyts samband genom konsthistorien, och genom historiska skeenden och rörelser. Huvudtesen är att den radikalt moderna strömningen, som gjorde upp med 1800-talets överlastade dunkel, nystilar och prydnadsanhopningar, slog rot också hos svenska storheter som John Bauer, Gustaf Fjæstad, Anders Zorn och familjen Larsson. Odiskutabelt är det så. Jag tänker särskilt på Bauer: ett hårsvall, uppglidande skorstensrökar, en krullig trollsvans. Är inte det art nouveau, så säg? En relativt ny bekantskap är Tyra Kleen (1874–1951), vars suggestiva svartvita litografier kliver bortom den larssonska trevnaden. Hennes blick både bekräftar och utmanar tidens kvinnotyper, skapade av och för mannen, och ägnas en egen essä i den rika utställningskatalogen. Utställningens stora tidsspann är en utmaning. De samtida inslagen känns liksom lite pliktskyldiga och säger egentligen inte mycket om hur dagens konstnärer förhåller sig till stilhistorien. Desto tydligare fångas en formmässig evolution: Spåren leder från förra seklets alternativrörelser till 1960-talets motkultur (och i förlängningen även populärkulturen) som flödar av maxad art nouveau med grälla, psykedeliska stråk. Göteborgs konstmuseum synar en stilriktning med svåröverträffade dekorativa kvaliteter. Och som visar sig sällsynt artrik och livskraftig. För trots att stilen snabbt ansågs omodern och motades undan av modernismen, behöll den sin dragningskraft hos breda lager. Det säger något om den moderna människans längtan efter skönhet. Texten publicerades ursprungligen i Expressen |