Dubbel sorg i formvärlden

Torsten Söderbergs Stiftelse meddelade nyligen att Torsten och Wanja Söderbergs pris delats ut för sista gången. En missad möjlighet, menar Andreas Kittel.

I början av året nådde oss budet om Tomas Söderbergs bortgång. Han är saknad. Inte minst som outtröttlig främjare av design och konsthantverk i Norden. Tomas Söderberg var en av initiativtagarna till Torsten och Wanja Söderbergs pris, tillika dess beskyddare ända fram till sin död. Efter beskedet att nu även priset somnat in vidgas tomrummet ytterligare.

Sedan 1994 har Torsten och Wanja Söderbergs pris delats ut till vitt skilda utövare som Björn Dahlström, designgruppen Front, Henrik Vibskov, Ilkka Suppanen och Ann-Sofie Back. Inte som belöning för lång och trogen tjänst. Utan för att möjliggöra fortsatt utveckling. Något som många av pristagarna också vittnat om: Att stå pall för världsekonomins nycker eller avstå lukrativa men ohållbara projekt är nämligen få förunnat. Liksom att experimentera utan krav på bästsäljande resultat. Prissumman, en miljon svenska kronor, gav efterlängtad arbetsro.

Under mer än två decennier har jag själv arbetat med priset, som design director och redaktör. Jag kan inte annat än beklaga det som nu sker. Kontinuiteten är bruten. Ett långsiktigt och träget arbete är till spillo. Det innebär dessutom ett hårt slag mot Röhsska museet som i alla år varit prisets hemvist. Till sist är det en missad möjlighet att sätta ljus på nordisk form också i framtiden.

Texten publicerades ursprungligen av ADA – en organisation för yrkesverksamma inom reklam, mode, arkitektur, design, konst och konsthantverk.