Sommar var sommar.
Blått var blåare,
gult blekare,
rött syntes knappt.
Asfalt såg ut som vatten,
solkurvor var lika vanligt förekommande
som citronfjärilar.
Och vi tänkte på något –
×
Staden känns igen på sin andedräkt.
Gatans namn
en enda konsonant –
lägre hus,
någon ödetomt.
Med minuters mellanrum
myllrar ur underjorden
människor och deras ansikten.
Mitt i det grå
blinkar en skylt:
Ät så mycket du orkar!
×
Betong, bara
Gångtunnlar utan eko.
Svinmålla och
jordrök –
under bedrägligt lugn.
En mekanisk firma,
i tredje eller fjärde generationen,
som upphört att finnas.
Här. Här finns alla förutsättningar
för något nytt och fräscht,
anser någon.
×
Jag försöker arbeta mig
fram i trängseln.
Slumpvis beröring –
×
Ett svagt men oerhört dån
från ringleden.
Snögator dämpar ljudet
från rullväskor,
en gäll röst får
mycket mjukare innebörd.
×
Här rivs för att få luft
och ljus, sades det.
Katedralen i kalksten
glömdes kvar.
×
I enklaven fanns sju broar.
Det var här problemet formulerades.
Och lösningen
att det inte finns någon lösning.
Sju broar
att passera över –
en gång. Inte mer.
Det enkla svaret,
tjugotusen kubikmeter rysk betong
skriver om ekvationen.
×
En utkant
nattetid
Lamellhus, strandade i lerjorden.
Mänskliga faktorn
fullt synlig.
Täta bestånd av jätteloka.
Kommunen har en plan för
bekämpning.
Ett tidigt minne:
Stigen bakom bär
åt skogen
Texterna ingår i diktsviten Topologier, publicerad i tidskriften Ordkonst.
Ordkonst nummer 2017:3. ISSN 1402-5419
