Sommar var sommar. Blått var blåare, gult blekare, rött syntes knappt.
Asfalt såg ut som vatten, solkurvor var lika vanligt förekommande som citronfjärilar.
Och vi tänkte på något –
×
Staden känns igen på sin andedräkt. Gatans namn en enda konsonant – lägre hus, någon ödetomt.
Med minuters mellanrum myllrar ur underjorden människor och deras ansikten.
Mitt i det grå blinkar en skylt: Ät så mycket du orkar!
×
Betong, bara
Gångtunnlar utan eko. Svinmålla och jordrök – under bedrägligt lugn. En mekanisk firma, i tredje eller fjärde generationen, som upphört att finnas.
Här. Här finns alla förutsättningar för något nytt och fräscht, anser någon.
×
Jag försöker arbeta mig fram i trängseln.
Slumpvis beröring –
×
Ett svagt men oerhört dån från ringleden.
Snögator dämpar ljudet från rullväskor,
en gäll röst får mycket mjukare innebörd.
×
Här rivs för att få luft och ljus, sades det.
Katedralen i kalksten glömdes kvar.
×
I enklaven fanns sju broar. Det var här problemet formulerades. Och lösningen att det inte finns någon lösning.
Sju broar att passera över – en gång. Inte mer.
Det enkla svaret,
tjugotusen kubikmeter rysk betong skriver om ekvationen.
×
En utkant nattetid
Lamellhus, strandade i lerjorden. Mänskliga faktorn fullt synlig.
Täta bestånd av jätteloka. Kommunen har en plan för bekämpning.
Ett tidigt minne: Stigen bakom bär åt skogen
Texterna ingår i diktsviten Topologier, publicerad i tidskriften Ordkonst.
Ordkonst nummer 2017:3. ISSN 1402-5419
Relaterade
|