Topologier

Sommar var sommar.
Blått var blåare,
gult blekare,
rött syntes knappt.

Asfalt såg ut som vatten,
solkurvor var lika vanligt förekommande
som citronfjärilar.

Och vi tänkte på något –

×

Staden känns igen på sin andedräkt.
Gatans namn
en enda konsonant –
lägre hus,
någon ödetomt.

Med minuters mellanrum
myllrar ur underjorden
människor och deras ansikten.

Mitt i det grå
blinkar en skylt:
Ät så mycket du orkar!

×

Betong, bara

Gångtunnlar utan eko.
Svinmålla och
jordrök –
under bedrägligt lugn.
En mekanisk firma,
i tredje eller fjärde generationen,
som upphört att finnas.

Här. Här finns alla förutsättningar
för något nytt och fräscht,
anser någon.

×

Jag försöker arbeta mig
fram i trängseln.

Slumpvis beröring –

×

Ett svagt men oerhört dån
från ringleden.

Snögator dämpar ljudet
från rullväskor,

en gäll röst får
mycket mjukare innebörd.

×

Här rivs för att få luft
och ljus, sades det.

Katedralen i kalksten
glömdes kvar.

×

I enklaven fanns sju broar.
Det var här problemet formulerades.
Och lösningen
att det inte finns någon lösning.

Sju broar
att passera över –
en gång. Inte mer.

Det enkla svaret,

tjugotusen kubikmeter rysk betong
skriver om ekvationen.

×

En utkant
nattetid

Lamellhus, strandade i lerjorden.
Mänskliga faktorn
fullt synlig.

Täta bestånd av jätteloka.
Kommunen har en plan för
bekämpning.

Ett tidigt minne:
Stigen bakom bär
åt skogen

Texterna ingår i diktsviten Topologier, publicerad i tidskriften Ordkonst.

Ordkonst nummer 2017:3. ISSN 1402-5419