Essä: Kulissens estetik

Inredningar laddade med symbolik och narrativ är högsta mode. Långt från stockholmsvitt och blonda fanér. 1880-talets borgerliga salong har tagits ur malpåsen och La Belle Époque blivit ett mantra. Överflöd och detaljglädje röjer en ovilja för modernismens estetiska begreppsvärld. Och en längtan efter kulissens estetik.

Förebilderna finns i historien. Filmklassikern Paraplyerna i Cherbourg har nyss fyllt femtio. Jacques Demys första färgfilm, och Catherine Deneuves stora genombrott i rollen som den unga Geneviève, skildrar en grådaskig vardag på franska nordkusten – i färgglatt karamellpapper. Knallrosa, klargrönt, gult och gredelint. Randigt, prickigt och blommigt. Bilderna är strängt stiliserade: Genevièves söta klänningar och moderns nattrock är som klippta direkt ur de brokiga tapeterna i deras lilla våning. Blekgul pastis och gyllene likör flyter samman med väggpanelerna på ett enkelt järnvägskafé. Regnskurar och snöfall är uppenbart konstgjorda, utan ansats att efterbilda verklighetens väder. Ändå ter sig rollfigurerna naturalistiska. Den visuella inramningen skärper deras konturer, och man kan nästan läsa deras tankar när de pratsjunger sina repliker till kameran. Liknande bilder finner man hos Ingmar Bergman, vars blodröda interiörer i kammarspelet Viskningar och rop visar oss själens insida som “en fuktig hinna av röda nyanser” (filmen vann en Oscar för sin bildberättelse). Eller varför inte i merparten av Wes Andersons minutiöst genomförda scenerier?
—–Ett slående exempel ur verkligheten är Yves Saint Laurents Château Gabriel. Sagoslottet i Normandie var modeskaparens reträtt från offentligheten och ett tempel åt husgudarna Luchino Visconti och Marcel Proust. Viscontis svanesång, Den oskyldige, präglade sällskapsrummens inredning, med konstfullt draperad kretong, svällande soffor och högväxta förmakspalmer. Medan sovrummen var tätt möblerade med referenser till Prousts vindlande romansvit På spaning efter den tid som flytt. På slottets ägor, i skydd av gammal bokskog, fanns också en rysk datja med timrade väggar och rikt skurna portaler – som ytterligare näring åt fantasin.
—–I samma gränsland mellan inredning och scenografi rörde sig Tony Duquette. Han upptäcktes på trettiotalet av Elsie de Wolfe, tidens stora auktoritet på inredningsscenen, och blev snart societetens kelgris. Under sin långa karriär skapade han inredningar för ryktbara namn som Getty, Arden och hertigparet av Windsor, och dekor för filmindustrin, med Metro-Goldwyn-Mayer som mångårig beställare. Hans säregna konstruktioner av spegelglas, pastellage och papier maché växte organiskt, med skenbar lätthet. Den egna ranchen Sortilegium i bergen ovanför Malibu är kanske det finaste exemplet på Duquettes miljöer. I ett dussintal byggnader, pagoder och paviljonger, utspridda i den buskiga terrängen, härskade vitt skilda teman – återvunna ur historien. Viktorianska byggnadsfragment, kinesiska lackpaneler och en gondol från Venedig fogades samman med avlagd dekor från filmateljéerna, gamla parabolantenner och hjorthorn från familjen Hearsts storstilade sommarnöje i San Simeon.

De yviga gesterna manifesterar sig nu i hotellfoajéer, barer och restauranger. Den franska sockerbagaren Ladurée fyllde tidigt fönstren med krokankrusiduller och kulörta marängbiskvier. Idag är deras guldkantade tesalonger (som har vissa likheter med våningen i Cherbourg) en framgångsrik exportvara. Trendiga Hôtel Costes i Paris lånar stilen från grosshandlare och storfabrikörer; och vissa tvivelaktiga etablissemang. Bröderna Jean-Louis och Gilbert Costes återger världen som den var innan de stora krigen grumlade utsikterna. Man känner igen det sena 1800-talets vurm för svunna epoker – en irrfärd bland barockens tunga plymer och rokokons pudriga bakelser. Varför välja, när man kan få allt?
—–På våra breddgrader blir uttolkningen ibland en smula förenklad: Extra allt. Nya hotell och finkrogar inreds med franska förtecken. Neo-boudoir. Rouge och noir. Resultatet kan vara en vällustig rysning. Eller en flack bild. Världen reducerad till säsongens kulörer och kantstött rekvisita. Kulisser i gängse mening, men utan större omsorg.

Man kan fundera över dragningskraften i tematiken. Är dessa lånade minnen, farhågor och förhoppningar bara en näsknäpp åt modernismen eller ett knep för att manipulera rummets performativa egenskaper? Eller handlar det framförallt om tid? De historiska förebilderna är ofta försvunna. Kulisserna har förpassats till filmindustrins skräphög och hemmen har skingrats. Genviève övergav den regndränkta avkroken. Yves Saint Laurents stora kvarlåtenskap klubbades bort på en auktion som kallats slutet på en era. Tony Duquettes förtrollade ranch blev lågornas rov i en skogsbrand.
—–Bilderna finns kvar. Liksom lockelsen (som konsekvens av tidens obönhörliga flöde). I sista delen av På spaning efter den tid som flytt skriver Marcel Proust att “det enda paradiset är det förlorade paradiset”. Nog kan det vara så.