Essä: Kulissens estetik
Inredningar laddade med symbolik och narrativ är högsta mode. Långt från stockholmsvitt och blonda fanér. 1880-talets borgerliga salong har tagits ur malpåsen och La Belle Époque blivit ett mantra. Överflöd och detaljglädje röjer en ovilja för modernismens estetiska begreppsvärld. Och en längtan efter kulissens estetik. Förebilderna finns i historien. Filmklassikern Paraplyerna i Cherbourg har nyss fyllt femtio. Jacques Demys första färgfilm, och Catherine Deneuves stora genombrott i rollen som den unga Geneviève, skildrar en grådaskig vardag på franska nordkusten – i färgglatt karamellpapper. Knallrosa, klargrönt, gult och gredelint. Randigt, prickigt och blommigt. Bilderna är strängt stiliserade: Genevièves söta klänningar och moderns nattrock är som klippta direkt ur de brokiga tapeterna i deras lilla våning. Blekgul pastis och gyllene likör flyter samman med väggpanelerna på ett enkelt järnvägskafé. Regnskurar och snöfall är uppenbart konstgjorda, utan ansats att efterbilda verklighetens väder. Ändå ter sig rollfigurerna naturalistiska. Den visuella inramningen skärper deras konturer, och man kan nästan läsa deras tankar när de pratsjunger sina repliker till kameran. Liknande bilder finner man hos Ingmar Bergman, vars blodröda interiörer i kammarspelet Viskningar och rop visar oss själens insida som “en fuktig hinna av röda nyanser” (filmen vann en Oscar för sin bildberättelse). Eller varför inte i merparten av Wes Andersons minutiöst genomförda scenerier? De yviga gesterna manifesterar sig nu i hotellfoajéer, barer och restauranger. Den franska sockerbagaren Ladurée fyllde tidigt fönstren med krokankrusiduller och kulörta marängbiskvier. Idag är deras guldkantade tesalonger (som har vissa likheter med våningen i Cherbourg) en framgångsrik exportvara. Trendiga Hôtel Costes i Paris lånar stilen från grosshandlare och storfabrikörer; och vissa tvivelaktiga etablissemang. Bröderna Jean-Louis och Gilbert Costes återger världen som den var innan de stora krigen grumlade utsikterna. Man känner igen det sena 1800-talets vurm för svunna epoker – en irrfärd bland barockens tunga plymer och rokokons pudriga bakelser. Varför välja, när man kan få allt? Man kan fundera över dragningskraften i tematiken. Är dessa lånade minnen, farhågor och förhoppningar bara en näsknäpp åt modernismen eller ett knep för att manipulera rummets performativa egenskaper? Eller handlar det framförallt om tid? De historiska förebilderna är ofta försvunna. Kulisserna har förpassats till filmindustrins skräphög och hemmen har skingrats. Genviève övergav den regndränkta avkroken. Yves Saint Laurents stora kvarlåtenskap klubbades bort på en auktion som kallats slutet på en era. Tony Duquettes förtrollade ranch blev lågornas rov i en skogsbrand. |