Väl valda minnen

Dödsbuden kommer ovanligt tätt i år. Åtminstone känns det så när fixstjärnor som Prince, Bowie, Eco, Kertész och Hadid alla slocknar inom loppet av några månader. Här hemma tystnade Bodil Malmsten, Lars Gustafsson och Göran Palm i en dyster räcka. Som sig bör skrevs vackra minnesord.

Dödsrunor påminner ibland om känsligt målade porträtt. Med några få skickliga penseldrag framträder motivet (det som bokstavligen gått förlorat) ur ett skimrande ljusdunkel. Precis som målaren kan låta sig skymtas i skuggor och speglingar finns författaren där mellan raderna.

Just när firade kulturpersonligheter går ur tiden är det många som vill minnas. Och synas. Med väl valda minnesbilder profilerar man sig på parnassen (och målar in sig i porträttet). Ibland blir hyllningen nästan självförhärligande: Våra vindlande samtal sent in på nätterna. Den omisskännliga rösten i andra änden av telefonluren. Det rasande, melankoliska eller finurliga tonfallet i alla mejl som fyllde inkorgen. Hastiga möten på flygplatser, tågstationer och Konsum hemma i kvarteret. Jo, vi träffades ofta vi två. Jag minns en lunch. Operakällaren var det. Vi åt helstekt kotlett med små gröna ärtor. Och talade lågmält om livet.