En svensk klassiker

Döden är kittlande. Särskilt i rubrikform. När någon dör måste vi veta hur och varför. Teorierna trängs lite varstans. Döden är högst levande och inte längre förbehållen skvallermostrar på kafferep. Kunskapstörst eller sensationshunger? Kanske både och. Jag vill rekommendera en svensk klassiker, överlägsen både braskande löpsedlar och finstämda nekrologer: Rapporten Dödsorsaker med årlig utgivning sedan ett sekel (förr i himmelsblått klotband, numera en behändig pdf). Här vandrar de vetgiriga i dödens skugga. Siffrorna speglar en epidemi, förlisning eller flodvåg. Kurvorna viker nedåt när allt färre förolyckas på fabriksgolvet eller i trafiken, men stiger raskt som kvittering på vällevnad och psykisk ohälsa. Man förundras över åkgräsklipparens framfart. Ja, männens maskiner i allmänhet. Men framförallt är den namnlösa statistiken en stilla erinran: Döden kan fortfarande vara en oansenlig rispa på armen.