Visuell kommunikation och dess discipliner visar en rak uppåtkurva. Grafisk design i synnerhet. Bildkonstens gladlynta anförvant är snart lika folklig som mat, mode och musik. Den är medel och mål. Den balanserar med skuttande steg mellan konst och kommers. Och kryper uppåt väggarna i våra vardagsrum. Vi kan le åt åttiotalets banbrytande men opålitliga teknologi, Desktop publishing, som gjorde grafiska formgivare av varenda kotte (med skiftande resultat). Men alltsedan dess är vi ett med publiceringsverktygen.
—–Idag finns oräkneliga källor till inspiration. Fullmatade designbloggar slukar en och annan gråmulen eftermiddag, fast vi har så himlans ont om tid. Vi ser oupphörliga flöden av bilder med jämnt och skugglöst ljus. Kanariegult, mintgrönt och kleinblått som skikten i en giftig cocktail. Här och var skymtar formgivaren fram bakom en affisch, eller i ljudlösa filmsekvenser där flinka händer demonstrerar någon sinnrik konstruktion. Ofta är det bra. Ibland bara snyggt. Vackert om man så vill.
—–Jag blir … lite deppig.
—–För en obotlig självdiagnostiker råder inget tvivel. Jag är drabbad av Stendhals syndrom. Fenomenet, med namn efter den omtumlade författaren, beskrivs oftast som psykiska störningar i samband med en konstresa (kramp inför Caravaggio eller bävan inför Botticelli), men har med åren givits en vidare betydelse: För mycket av det sköna gör oss sjuka. Nu lider jag varken av svindel eller hallucinationer. Och har inte setts irra på någon piazza. Men när tröttheten smyger sig på krävs ingen Grand Tour.
—–När jag nyligen medverkade i ett seminarium om grafisk design, sade en av studenterna lite uppgivet: ”Allt är så snyggt. Så jag söker något annat.” En annan berättade motvilligt att hon hämtar inspiration i gatuköket där hon jobbar extra. En tredje var nog mest blasé.
—–I och för sig inget nytt. Med jämna mellanrum slungar formgivare sina bannstrålar mot det vackra. Men ofta görs istället anti-uttrycket till norm. En verkningslös medicin, när allt kommer omkring. Jag tänker på Diana Vreeland, legendarisk moderedaktör på Harper’s Bazaar med vana att aldrig snegla på andra. I ett av sina många tankekorn bryter hon en lans för det osköna: “We all need a splash of bad taste—it’s hearty, it’s healthy, it’s physical.” Det är inget rop på en ny världsordning. Utan bara en välbehövlig paus från allt som är så snyggt och prydligt.
Vid 1800-talets början gjorde den franske författaren Stendhal en numera omtalad resa till Italien. Redan i Florens bröt han ihop. Överväldigad av det han såg, kände han livet upphöra inombords. Hjärtat rusade. Han gick med en ängslan att falla.
Andreas Kittel 