Att sampla världen

Samlande är gubbigt, säger en vän till mig. Han åberopar forntida mönster där alfahannen halar hem köttstycket till jordhålan och låter kvinnfolket tillreda det. Steken serveras mjäll och fin, tillsammans med jästa rönnbär.

Kanhända har han rätt. Åtminstone vid första anblicken: Det står en man bakom mången samling frimärken, rara bokband, modelltåg, jukeboxar, eller bara vilken elektronik som helst. Hobbyrum världen över bär vittnesbörd om manlig hamstermentalitet. För att inte nämna historiens kuriosakabinett som ovedersägligt manifesterar killars instinkt att skrapa ihop sitt eget mikrokosmos, på pojkrummet eller i fursteboningen.
—–Skärskådar man istället samlandet ur nutida perspektiv, framträder ett jämställt beroende. Och drogen, med stor del av kicken i själva anskaffandet, är numera lika obarmhärtigt vanebildande för henne som för honom. I min väns betraktelse över hanlig jaktinstinkt blir sensmoralen till slut ganska blek. Vem plockade förresten bären?

Det finns såklart andra former av samlande, bortom könsdiskurser och rent habegär. En sådan är vårt inhämtande av inspiration. Sällan eller aldrig alstras inspirationen ur ett slutet rum, utan i mötet med vida världen. Medvetet och omedvetet samlar vi stoff som växtämne till någonting nytt. Man kan kalla det sampling. Ordets ursprungliga betydelse, att ta ett stickprov, är lika relevant som dess samtida innebörd inom musiken: att bearbeta existerande material till en ny komposition. Och utan att inlåta sig på upphovsrättsliga detaljer kan man alltså säga att samplaren, till skillnad från mer ordinära samlare, både tar och ger.
—–Ett framstående exempel är den franske modeskaparen Yves Saint Laurent (1936–2008). Jämte manin att samla oskattbara konstföremål, hade denne också en enastående förmåga att sampla ur världsskapelsen. Han stannade inte, som många andra konstnärer, vid en handfull återkommande teman. Tsarens guldklädda kupoler, Mondrians stränga geometri, raspiga Dietrich-rullar, slagord från Parisrevolten 1968, paradisfåglar, världskrig, hippies och hans egen lilla mamma är bara en bråkdel av alla de motiv han med lätthet överförde till sina kreationer.

Ibland är samlandet inte mer än en kostsam hobby, med tevesänd skuldsanering och bitter skilsmässa som yttersta konsekvenser. Men det kan lika gärna bestå i att hämta in och omsätta material från den värld som omger oss. Saint Laurent samplade friskt ur vildvuxen natur och högtstående kultur, utan ansats att hemlighålla sina källor. Enkelt uttryckt tolkade han sitt arv och sin samtid. I sådana processer är en rik ”exempelsamling” oumbärlig. Den kräver för övrigt inga tempererade förvaringsutrymmen eller avancerade inbrottslarm. Och behöver heller inte dammas särskilt ofta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: