1:1000

Jag sågade klossar ur spillvirke. I dagar stod jag vid bandsågen och fyllde stora hinkar med träbitarna. Fyrkanter, trekanter och några oregelbundna. Nattetid drömde jag om den rytande sågen och vaknade alltid just när klingan tog högerhandens fingrar. Bara efter noggrann kontrollräkning under täcket somnade jag om.
—–Jag byggde en stad, men klossarna var för få och sågen oberäknelig. Med tusch i litervis tecknade jag istället åldriga gatunät och moderna pulsådror, förnäma boulevarder och dunkla prång, högresta kullar och branta trappor ner i underjorden; tre kvadratmeter karta över en namnlös plats fylld med små och stora skeenden.

Men det började långt innan sågen och klossarna, när jag tvingades in i busksnåren av killarna med trimmade tvåtaktare. Där i det undanskymda fick de något mjukt i rösten. Instruktionerna var enkla. Jag fick lova att ändra på mig om jag ville fylla fjorton. Framför skolhuset var välviljan bortblåst. När andra såg på kunde inget blidka dem. Jag omvandlade den asfaltplätten till belägrad mark. Johnny och de andra var skoningslös milis och jag deras skrämda villebråd. Allt var brunt eller grått, som kriget i teve och historieböckerna. På smårutigt papper från mina räknehäften listade jag möjliga utvägar. Genom stridslinjen. Hem till kvällsmat och läxor.
—–Efter befrielsen, en efterlängtad skolavslutning, blev jag kvar i min påhittade värld. Bortanför skolgården lät jag krigstillståndet bestå och skugga tillvarons ljusnande dager. Vägen till Konsum kantades av krypskyttar. Sju trappor utan hiss var vandringen mot frihet, och enrummaren med kokvrå en befästning (till på köpet med bostadsbidrag). I fantasin fick vardagen mörkna till. Min lek gjorde stort av smått. Alla traggliga sammanträden var hemliga krigsråd. Varje ostsmörgås kunde vara min sista och en envis snuva början till slutet.
——-Jag gestaltade nu det som hittills bara funnits i min föreställningsvärld. Först byggde jag. Sedan tecknade jag. Den plågade staden flöt ut över pappret kvarter för kvarter, från kant till kant. Där vandrade jag runt i min skapelse, tre kvadratmeter karta, med tuschsvarta fingertoppar.

Historien kryllar av godtyckliga geografer. Moraliska, religiösa och politiska motiv prövar kartritarens sanningskärlek. Flykten undan det prosaiska planterar rena påhitt mellan breddgraderna. Drömvärldar spirar i pannlober och hemtrevliga hobbyrum. Det joxas med meridianer och gradnät. Snickras på vägar, broar och byggnader.
—–I min hemliga värld blev det futtiga mindre futtigt. Jag fabricerade aldrig guldglänsande platser på flykten undan grådasket, utan duttade över med mörkare nyanser. Som i busken, inför raden av fjuniga soldater: Måste ni döda mig, sade jag till Johnny, gör det då på ett sörjigt slagfält och inte i tulpanrabatten bakom den nyrenoverade gymnastiksalen.