Bläckmustasch

Under arbetet med boken om den firade modedesignern föreslår jag att han själv skall vara omslagspojke. Han vägrar. Blotta tanken på läsarens fingrar i ansiktet får honom ur balans. Och tänk bara när den illvilliga kulspetspennan kommer fram.

Hans farhågor gäller den fysiska bilden. Att se sitt ansikte mångfaldigat på nätet, utom egen kontroll, bekymrar honom mindre. Som för stora flertalet. Vi kramar våra pappersbitar hårt, men strör friskt digitala bilder kring oss.
——-Om vad handlar egentligen hans motvilja? Skulle en ditklottrad tangorabatt skada honom på distans som genom trolldom? Jag tänker på farliga grabbar som i högstadiet övade pilkastning på utvalda klassfoton, antagonister som hoppar jämfota på varandras porträtt, och borgarpiñatas som krossas i en soldränkt Malmöpark: Det är något visst med pappersbilden – vare sig den utsätts för nålar eller bara blöta pussar. Det är kraft i det handgripliga.

Med en smula övertalning blir omslaget till slut som jag vill. Vi är båda nöjda med resultatet. Och intill denna stund lyckligt ovetande om eventuella bläckmustascher.