Bortom besvärliga tanten
|
Cinematekets höstprogram innehåller en stor portion Bette Davis, i roller präglade av missräkning och fåfänga. Under en av föreställningarna knorrar stolsgrannen över brist på djup, men kan knappast ha mer fel. Visst är Davis vid första anblick både ragata, huskors och morrhoppa: Ett slags filter plattar ut karaktären, gör den komisk och därför enkel att avfärda. Men vid sidan av all förveckling framträder en förfördelad människa som agerar moraliskt mindervärdigt. Filmens över sextio år på nacken gör förstås sitt: Ovass teknik kan distrahera vem som helst, för att inte tala om stora gester och osannolika frisyrer. Men kanske är det verkliga problemet vår egen oförmåga att se bortom besvärliga tanten (ett öde som drabbar långt fler än bara Davis rollfigurer)? |