●
B växte upp på ett småbruk i en norsk dalgång. Hemma på gården står hans motorcykel. Han har haft den sedan tonåren. Nu skall han hämta den och ge sig ut i Europa och vill att jag följer med. Vi kan åka nästan vart jag vill.
—–Det är kväll och jag vill sova på saken. Jag har satt mig i en taxi. Ett Hollywoodfarväl, mest på skoj. Våra handflator möts med bilrutan mellan sig. Blickarna också.
—–Nästa dag har han glömt alltihop. Motorcykeln får stå kvar i höladan.
●
Som barn grät jag när köksfönstrets bomullstyg byttes mot djupröd satäng. Sommargardinen gömdes på botten av en garderob, omsorgsfullt inpackad, i väntan på ljuset. Sedan grät jag igen. När den återvände från dvalan för att mota bort vintern och det trygga mörker jag just lärt känna.
—–H säger att jag är rädd för förändring. Med sitt honungslena sätt och brinnande intresse för psykoanalys är han ganska övertygande. Ändå vägrar jag tro honom. Jag släpper ju in honom i min bubbla, utan förbehåll. Jag hinner till och med fatta tycke för hans outhärdliga dialekt — innan han ger sig av.
●
N häller upp nattens sista vin. Vi sitter i hans kök och talar viskande. Med tuschpenna ritar han ögon och mun på en torr apelsin. Det är mina ansiktsdrag. Ogenerat klipper han sina tånaglar med kökssaxen. Det knäpper till när de avklippta naglarna träffar korkmattan en efter en.
—–Just när han kysser mig ringer telefonen. Han går undan för att svara. Först när det börjat ljusna kommer han tillbaka. Skamset räcker han över telefonen, och genom luren förmanar en kvinnoröst : Jag vill att du lär dig skilja på mitt och ditt.
Texterna publicerades ursprungligen som del av en större svit i tidskriften Ord & Bild nummer 4/2011. ISSN 0030-4492
Andreas Kittel 