H

Som barn grät jag när köksfönstrets bomullstyg byttes mot djupröd satäng. Sommargardinen gömdes på botten av en garderob, omsorgsfullt inpackad, i väntan på ljuset. Sedan grät jag igen. När den återvände från dvalan för att mota bort vintern och det trygga mörker jag just lärt känna.

H säger att jag är rädd för förändring. Med sitt honungslena sätt och brinnande intresse för psykoanalys är han ganska övertygande. Ändå vägrar jag tro honom. Jag släpper ju in honom i min bubbla, utan förbehåll. Jag hinner till och med fatta tycke för hans outhärdliga dialekt – innan han ger sig av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s