Åttiotal

Under några semesterdagar tar jag mig an en trave svenska inredningsmagasin fyndade i en lumpbod. De sedan länge utgångna numren är oväntat uppfriskande jämfört med färska nummer av samma tidskrift. Bortom uppenbara tidens tecken (stålrören, pastellfärgerna och omåttlig fascination för datamaskinen) finns en individualism som ofta saknas i samtida inredningsjournalistik. De här miljöerna är knappast uppbyggda för att locka budgivare till en förestående försäljning, och innehavarnas medelålder är slående hög. Mest undantagsvis påträffas unga entreprenörer som stolt förevisar en nypolerad innerstadspärla. Då knackas oftare dörr hos hemvändande ambassadörer, oförtröttliga pensionärer och åldrande operastjärnor. Uppfriskande, men samtidigt en smula bisarrt: I tidskriftens natur ligger att världen förändras, från ett nummer till ett annat.  När jag avverkat ett tjugotal, utgivna 1980–84, förstår jag att merparten porträtterade paradis upphört att existera. Tingen som omsorgsfullt samlats och som besjälat ambassadörsvillan eller funkisvåningen kan visserligen finnas kvar. Men kanske numera som arvegods eller i ett behändigt urval, på tolv kvadratmeter sjukhem, någonstans i Sverige.