Fulpanik

Det förs ett korståg mot grannlåten. Innehav av prydnadsföremål och minnessaker är snudd på brottsligt. I teve söker man Sveriges fulaste hem, och paniken över rifsrafs och bjäfs slutar alltid i makeover. Men är den utskällda pyntarglädjen verkligen största boven? När jag åker genom Mellansverige håller den sig, i alla fall utåt sett, på mattan. Visst ser man näpna stugor, men snarare än brokiga trädgårdsdekorationer domineras täpporna av plåtskjul i grått eller nikotingult. Ett litet torp ryggar förskräckt tillbaka inför sin monstruösa granne: vedtraven som växt sig större än själva huset – under knallblå impregnerad duk.
—–Det bekvämt praktiska översållar landskapet med bodar, hangarer, carportar, upplag och depåer. Ryms inte studsmattan, babypoolen, bilvraken, åkgräsklipparen, utemöblerna och veden i stugan, reser man en rymlig barack. Helheten tycks kvitta, så länge det är bekvämt. Det är ungefär lika smickrande som skinnpajen utanpå festklänningen eller den prassliga vindjackan till finkostymen. Och lika svenskt.