Under några dagar i januari bläddrar jag mig igenom Palettens hela utgivning, nära 300 nummer, för att söka en röd tråd i den visuella utformningen. Det börjar som förväntat. Första numren av Paletten bekräftar min föreställning om 1940-talets konstsalong. Och luktar likadant; cellulosa-ark, hårdmanglat papper och damm. Ofta pryds omslagen av handmonterade färgplanscher: Nils Dardel, Nils Nilsson, Nils Wedel – och andra av tidens svenska konstnärer. Och så en och annan internationell storhet inemellan. Under hela 40-talet trycktes Paletten hos Rundqvists tryckeri, vars ägare Agne Rundqvist också var permanent medlem av tidskriftens redaktionskommitté. Det visuella uttrycket känns igen från andra Rundqvisttrycksaker, som kulturtidskriften Quo Vadis (1948–50), och avgörs mycket av blytyper och klichéer.
—–Påväg in i 50-talet blir formen mindre högtidlig och bilden tar nu hela omslaget i anspråk. Vissa inslag skulle idag kunna tillskrivas vilken designhögskolestudent som helst: Kombinationen fågeläggspräcklig kartong, knallrosa eller mintgrönt papper och gluggig typografi är hyggligt up to date. Den hittills rådande formeln – ett stycke centrerad konstreproduktion plus dito logotyp – får sig en törn. Men det dröjer ytterligare innan omslaget på allvar etablerar sig som annat än smakfull frontespis.
Att formge magasin är en konst i sig. Ruth Ansel, legendarisk art director på Harper’s Bazaar, NY Times Magazine och Vanity Fair, ser det som en egen disciplin, visuellt närbesläktad med filmen. Liksom vita dukens öppningsscen anslår magasinomslaget tonen och leder in i handlingen. Ansels mesta arbetsgivare är modevärlden, men hennes styvaste omslag bebådar, fångar och kommenterar företeelser bortom hotpants, UGGs och Birkins – och hamnar högt på listan över världens bästa.
—–Konsttidskrifternas formgivare når sällan samma stjärnstatus, ofta är det dessutom redaktören som sätter formen. Layout-ordet uppenbarar sig visserligen i Palettens redaktionsruta en vacker vårdag 1964, men försvinner redan till nästa nummer. En fingervisning om hur Paletten för stunden hanterar den visuella identiteten: Man kröner gärna omslaget med sin logotyp (bara en gång på sjuttio år visar man sig utan den) men den förändras ett oräkneligt antal gånger, från högsmal, självsäker antikva via bredpenna och feta linjärer till en alldeles egen konstruktivistisk skapelse. Den nitiske fackmannen sliter nog sitt hår, men det kan förstås finnas någon poäng i att redaktörerna låter tidsandan lämna sina spår.
När Paletten skall fylla 30 har omslaget mognat som medium, med ett förhållningssätt liknande den samtida affischkonstens. Originalverk av inbjudna konstnärer spänner från renodlade politiska inlägg till konstteoretiska saltomortaler. Upphovsmännen nöjer sig inte lydigt med framsidan, utan tar hela omslaget i besittning. Tidningens baksida, oftast bara en dyrbar annonsplats, används effektfullt för att kontrastera eller komplettera framsidan.
—–På nummer 1 från 1974, med tema färg, är varje omslag handmålat av redaktionsgruppens medlemmar med stråk i klara färger. Innanför finns en tablå över färgernas symbolik – gult och blått blir till exempel pest och vemod. De unika inslagen återkommer i det pimpade dubbelnumret 2–3 från 2004: Ur inlagan hänger rosa och röda sidenband som del av Ylva Oglands verk ”Heroin”. Ingen komposition är densamma i upplagan på totalt 1700 exemplar.
—–De senare åren får så formgivaren större betydelse och omslaget fungerar för en tid som stafettpinne. Designerduon Hjärta Smärtas omslag till nummer 3 från 2008, i antingen metallicblått eller -grönt, är så långt man kommer från de gulnade exemplaren av ur-Paletten, och en uppiggande avstickare från det oglättade. I nummer 1 från 2009, med bonustiteln ”Plaetten”, föräras läsaren specialgjorda multipelkonstverk som slumpvis bladats in i tidskriften. Initiativet kommer från gästredaktörerna, Dan Fröberg och Mattias Nilsson i skivbolaget Kning Disk, som manövrerat både innehåll och form.
Vad som sker härnäst i Palettens visuella evolution återstår att se. Antingen cementeras formen; som hos långkörande släktingarna Art Forum eller Art in America. Eller också fortsätter man att ömsa skinn med jämna mellanrum för att inte råka in i dödvatten. Den outtröttliga förändring som hittills pågått handlar naturligtvis om mycket mer än bara ytan. På sju decennier går Paletten bland annat från tämligen mansdominerad publikation till modernt forum. Den långa historien gör det svårt att utläsa betydelsen för sin tid ur varje enskilt omslag. En Picasso-reproduktion kan mycket väl utmana, helt beroende på när den klistras dit. En kvinnlig konstnär på omslaget kan vara ett genombrott av samma magnitud som när vi första gången såg en mörkhyad modell på omslaget till amerikanska Vogue. Och kanske var till och med det minimalistiskt pastellblå omslaget till nummer 2:1984 ett ställningstagande – inte bara en missad deadline.
Andreas Kittel 