Med vilka argument skall dansfjollorna försvaras?

På skolgårdar har jag sett barn skynda till varandras försvar. En kamrat i knipa har fått på huvudet efter att ha pekats ut som bög eller flata. Alltför feminin. På tok för pojkaktig. Våghalsen som griper in och avstyr den mest akuta faran bedyrar offrets oskuld. Slag och sparkar upphör med misstanken om en avvikande sexualitet. Allt som behövs är ett alibi.
—–Avsexualiseringen, eller heterosexualiseringen, fortgår i skilda former även bortanför skolgården. Till och med efter livet då avvikare får levnadshistorien justerad av släktingar som helst skriver dödsruna utan h, b och t. Vardagsförnekelsen sinkar nödvändiga paradigmskiften. Hennes man och hans kvinna förblir de säkraste beläggen för att man duger.
—–Rapporterna om terror mot manliga balettelever vid Högalidskolan i Stockholm röjer oförmågan att på allvar prata bögnoja. Rektors uttalande som förminskar händelserna till gruff grabbar emellan underkändes visserligen av media. Hans nya insikt däremot, att kombinationen män och balett provocerar, fick stå nästan oemotsagd. Det blev en fråga om ovanliga studieval snarare än den trånga mansrollen. Den som gör livet surt inte bara för pojkar på tåspets.
—–Och många väljer rektorns enkla förklaring, fördömer myndigt övergreppen och slår fast att killar i trikå inte nödvändigtvis är homosexuella. Betyder det då att man kan sluta puckla på dem? Stoppas förövarna bäst med argumentet att de tagit fel? Och om det nu finns några dansfjollor därute, med vilka argument försvaras de från knytnävarna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: