Gudfruktighet; uthållighet och styrka; tålamod, uppoffran och livskraft; lugn, hjältemod och stridsvilja; orubblighet och envishet; lydnad inför auktoriteter; sävlighet; frihetsälskan; kärleks- och kunskapstörst är egenskaper som varje finländare bär på. Det är Zacharias Topelius som i sitt patriotiska verk Maamme Kirja (Boken om vårt land) från 1875 listar det finska folkets mest utmärkande drag. Verket har länge ingått i finsk skolundervisning, drygt sextio upplagor har genom åren avverkats och har märkbart påverkat det finska folkets självbild och sammanhållning.
—–Om detta står att läsa i digra Finnish Modern Design: Utopian Ideals and Everyday Realities, ett komplement till utställningen ”Finsk Modern Design 1930–2000” som via New York och Berlin tagit sig till Röhsska museet. Utöver en bilddel bjuder boken lärorik läsning i tiotalet essäer som behandlar synen på finsk form och dess utveckling genom nittonhundratalet. En av orsakerna till att Finland blivit en så unik och betydande designnation tycks vara folkets umbäranden – Finlands blodiga historia är lång och självständigheten endast åttiotvå år gammal. Det rena, modernistiska och ofta förenklade formspråket är en yttring av nationens förtvivlade försök att bli kvitt historien.
—–Boken innehåller även utdrag ur äldre texter, skrivna bland annat av svenska designkritiker, som hävdar att den finska formen kommer ur intuitiv och barnslig kreativitet. Det som i andra nordiska länder skapas genom ingående studier av material och funktion och med tekniskt raffinemang anses ”lekas fram av barbarer” någonstans i de finska skogarna. Men verkligheten har hunnit i kapp sådana utlåtanden. Under titeln ”The ambivalence of finnish culture” kopplar Jahri Ehrnrooth samman det urfinska med dagens finne – kniven i bältet har nästan omärkligt ersatts av Nokiatelefonen. Och Röhsska museets speciella tillskott i utställningen, med tonvikt på det senaste inom finsk industridesign, omkullkastar teorin om att finländarna enbart skulle kommunicera med naturen och Gud. På gott och ont. Mystiken och laddningen hos till exempel Kurt Ekholms stengodsvaser eller Timo Sarpenevas Finlandiavas i mycket tjockt, vitt glas visar sig knappast i displayen på Nokias 3210. Hör ringsignalen alls hemma i Lemmenjokkis skogar?
Frågan varför finsk design är så omhuldad kvarstår. Dess gångbarhet ligger förstås i de tidlösa och slagtåliga formerna men också, kan man tro, i dess ångestdämpande karaktär. Finsk form var en gång ett led i flykten från det föråldrade och barbariska, krigen och mörkret. I dag är det rädslan för det romantiska, kitsch och mainstream som får en del att vilja lägga benen på ryggen. Flykten går kanske till glest möblerade, helkaklade rum där ingen illa avvägd detalj kan angripa ytan – till det som håller samman den trendkänsliga lilla människan.
Andreas Kittel 