Viktig är ordet när lästipsen duggar tätt på twitter. En viktig text, i motsats till lättuggade bagateller, ger andlig näring utöver nödtorften. Den är ett nyp i örat på samtidsdebatten. Ett ord i rättan tid. Med förpliktande etikett uppmanar man till läsning, och korar i realtid morgondagens teser. Inte med ett försynt angelägen, utan torrt och magistralt.
——-Men vad är egentligen viktigt? Den amerikanske sociologen Howard S. Becker menar att v-ordet är överflödigt som markör för det verkligt betydelsefulla: Att alls artikulera en ståndpunkt kan i sig vara nog. I sin bok Writing for Social Scientists manar han istället till sparsamhet med adjektiven – för ett mer övertygande tonläge. Eller som författaren Unni Drougge nyligen vädjade till ordrika medtwittrare: Snälla, skriv aldrig att en text är ”viktig”! Vem fan vill då läsa den?

Jag sågade klossar ur spillvirke. I dagar stod jag vid bandsågen och fyllde stora hinkar med träbitarna. Fyrkanter, trekanter och några oregelbundna. Nattetid drömde jag om den rytande sågen och vaknade alltid just när klingan tog högerhandens fingrar. Bara efter noggrann kontrollräkning under täcket somnade jag om.
——-Jag byggde en stad, men klossarna var för få och sågen oberäknelig. Med tusch i litervis tecknade jag istället åldriga gatunät och moderna pulsådror, förnäma boulevarder och dunkla prång, högresta kullar och branta trappor ner i underjorden; tre kvadratmeter karta över en namnlös plats fylld med små och stora skeenden.

Men det började långt innan sågen och klossarna, när jag tvingades in i busksnåren av killarna med trimmade tvåtaktare. Där i det undanskymda fick de något mjukt i rösten. Instruktionerna var enkla. Jag fick lova att ändra på mig om jag ville fylla fjorton. Framför skolhuset var välviljan bortblåst. När andra såg på kunde inget blidka dem. Jag omvandlade den asfaltplätten till belägrad mark. Johnny och de andra var skoningslös milis och jag deras skrämda villebråd. Allt var brunt eller grått, som kriget i teve och historieböckerna. På smårutigt papper från mina räknehäften listade jag möjliga utvägar. Genom stridslinjen. Hem till kvällsmat och läxor.
——-Efter befrielsen, en efterlängtad skolavslutning, blev jag kvar i min påhittade värld. Bortanför skolgården lät jag krigstillståndet bestå och skugga tillvarons ljusnande dager. Vägen till Konsum kantades av krypskyttar. Sju trappor utan hiss var vandringen mot frihet, och enrummaren med kokvrå en befästning (till på köpet med bostadsbidrag). I fantasin fick vardagen mörkna till. Min lek gjorde stort av smått. Alla traggliga sammanträden var hemliga krigsråd. Varje ostsmörgås kunde vara min sista och en envis snuva början till slutet.
——-Jag gestaltade nu det som hittills bara funnits i min föreställningsvärld. Först byggde jag. Sedan tecknade jag. Den plågade staden flöt ut över pappret kvarter för kvarter, från kant till kant. Där vandrade jag runt i min skapelse, tre kvadratmeter karta, med tuschsvarta fingertoppar.

Historien kryllar av godtyckliga geografer. Moraliska, religiösa och politiska motiv prövar kartritarens sanningskärlek. Flykten undan det prosaiska planterar rena påhitt mellan breddgraderna. Drömvärldar spirar i pannlober och hemtrevliga hobbyrum. Det joxas med meridianer och gradnät. Snickras på vägar, broar och byggnader.
——-I min hemliga värld blev det futtiga mindre futtigt. Jag fabricerade aldrig guldglänsande platser på flykten undan grådasket, utan duttade över med mörkare nyanser. Som i busken, inför raden av fjuniga soldater: Måste ni döda mig, sade jag till Johnny, gör det då på ett sörjigt slagfält och inte i tulpanrabatten bakom den nyrenoverade gymnastiksalen.

Mil efter mil samma meterhöga hus. Passageraren bredvid mig i bussen vaknar ur sin slummer och beskriver sömnigt åldriga byggnadstekniker. I årtusenden har människor här samlat skinnflagor och naglar till putsen som ger fasaderna sitt skyddande skikt.
——–En lätt klåda genomilar huden. Vid nästa stopp väntar ångande bad, och kanske rena underkläder.

Who are you? This is a frequent question in froufrou lifestyle contexts, but also an existential one. The question of how you take your coffee is inoffensive even if you happen to prefer tea. The question of what animal “you are” may require a bit more contemplation. Wise? Adroit one? Cute? And when someone asks you who you’d be if you didn’t happen to be precisely yourself, the time runs out before you can decide on your answer. Obviously, our choices reveal our deeper selves. Large or small, they say something about who we are, or aspire to being.
——-In his undergraduate thesis in the applied arts, graphic designer Edvin Thungren scrutinizes the ampersand, a typographical curlicue with an astonishingly rich history. He studies its origins and construction, fascinated by how people have related to this symbol over time, not least the hordes of typographers and linguists who have devoted themselves to inventing names for it, and to its exegesis. In his introduction, Thungren states that he is not going to be prescriptive about its applications and that, in fact, it may be impossible to establish when the ampersand is most appropriately used. This raises the issue of whether there is any purely practical justification for its existence at all. Although it may have been invented once upon a time to save the engraver or the scribe a little sweat, today (when fewer and fewer documents are written by hand) the most it can save anyone is a couple of keystrokes in comparison with et or ‘n  and none whatsoever compared with +.
——-My curiosity is piqued. When people choose to use the ampersand today, do they do so for purely stylistic reasons? If so, would it be possible to characterize the user? Might one speculate that the user of the little ‘n would be a good-natured young father who goes on at length about his children’s colds and his housing co-op’s allotment garden (and who talks baby talk even to those of us who have been potty trained for decades)? And the person who writes et, might she be your grandmother (or some other elderly female relative with a head of hair like cotton candy)? What about the champion of the + sign: is he a man whose pride and joy are his roof garden and his art photography collection? He likes white. He loves black. And once upon a time he wrote a novel with no punctuation, set at a PR agency. Is the advocate of the slash a chilly soul? He even wears his cap indoors. His lifestyle blends typographical acrobatics with imported ale and spare parts for his canary-yellow velodrome bike.
——-And if all this is true, who is the proponent of the ampersand? I can tell you. She sat at the desk next to mine throughout secondary school. A flowery lass, inclined to hum, with hair so long she could sit on it. She adored flourishes. The G clef was king, but a bit too much trouble. So she favored the ampersand instead, and couldn’t wait to turn eighteen to have it tattooed over her right should.
——-Nina, if you’re reading this, please be in touch and let me know how it worked out!

Äntligen en glad nyhet: Tråkigt är bra. Under rubriken The Virtues of Daydreaming puffar The New Yorker för tillvarons transportsträckor. Enligt färska rön främjas vår förmåga till kreativa lösningar av en dos tristess. Studier från University of California visar hur uttråkade själar knäcker tankenötter med bravur. På annat håll tröttas försökspersoner med Tolstojs tegelstenar för att sedan generera snilleblixtar. Sannolikt fungerar också ringlande köer, snåriga blanketter eller en vanlig skurtrasa – allt efter tycke och smak. Hemligheten stavas nämligen dagdrömmeri: På flykt undan grådasket fabricerar vi egna guldglänsande världar, och när vi vistas där får hjärnan svängrum. Problemen knådas, bortom viljans kontroll, medan vi tänker på annat. Det finns egentligen bara en hake. Parallell forskning slår fast att utdragen verklighetsflykt och inre flackande inte sällan gör oss olyckliga.

Varje gång en diktators hem faller i folkets händer och bilder inifrån kablas ut över klotet, tänker jag på Barbro Lindgrens osannolika figurer LorangaMasarin och Dartanjang. Deras eget lilla rike, ett knippe huskroppar utslängda i en skogsglänta, rymmer färgglada rum med oortodox möblering, ett garage konverterat till swimmingpool och en handfull herrelösa tigrar. Här hänger mycket på trekvart trots att pengarna skräpar både under spisen och bakom elementen. Likheterna är många med paret Ceausescus Villa Primavera, Saddams kärleksnästen och Gaddafis befästa bungalow – kåkar med oansenligt yttre där man lättsinnigt förströr sig med lek, spel och dagliga simturer. Den stora skillnaden är bladguldet. Loranga drömmer visserligen om ett rum med gyllene väggar, men betalar till skillnad från despoterna ur egen ficka. ”Så det får vara så länge guldet är så dyrt”, konstaterar han klokt.

– Valde Carl Philip rätt, frågar Svensk Damtidning i en av sina dunklaste stunder. ”Den kungliga veckotidningen” nagelfar prinsens flickvänner nu och då, som kylskåp eller brödrostar i ett konsumenttest. Sofia mot Emma, vem har egentligen bäst produktegenskaper? Det är bara Sverkers soptunna som saknas om flickstackarna inte håller måttet.
——-I strävan att utse bäst i test blundar Svensk Damtidning för exflickvännens nya liv med stadigt sällskap och barn påväg. Därmed glömmer man att fler än prinsen gjort sina val. För det går väl ändå två på paret?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.