Föreningen Svenska Tecknare lanserar en nyhet i sin årliga tävling för grafisk design och illustration. Med specialkategorin Mod och misslyckande vill man återupprätta idéerna ingen köpte (trots att de förstås var briljanta). Det är en näsknäpp åt tjockskalliga uppdragsgivare och en kontrafaktisk smällkaramell: Se så fint allting kunde ha blivit!
——Och visst kan misslyckanden vinna segrar. Även de ratade gör stundom succé. Ett praktexempel heter Pippi och gick oss nästan ur händerna när Bonniers sjabblade till det på fyrtiotalet. Men när allt skall fram ur kreatörens gömmor negligeras skillnaden mellan att ha en idé och att genomföra den. Det senare är ett konststycke i sig själv och kräver en alldeles särskild timing. Djupdyket i byrålådan blir mest ett sätt för de tävlande att inmuta sina ofullbordade opus. Och därtill deklarera: Jag var först, om än på kammaren.

Varje gång en diktators hem faller i folkets händer och bilder inifrån kablas ut över klotet, tänker jag på Barbro Lindgrens osannolika figurer LorangaMasarin och Dartanjang. Deras eget lilla rike, ett knippe huskroppar utslängda i en skogsglänta, rymmer färgglada rum med oortodox möblering, ett garage konverterat till swimmingpool och en handfull herrelösa tigrar. Här hänger mycket på trekvart trots att pengarna skräpar både under spisen och bakom elementen. Likheterna är många med paret Ceausescus Villa Primavera, Saddams kärleksnästen och Gaddafis befästa bungalow – kåkar med oansenligt yttre där man lättsinnigt förströr sig med lek, spel och dagliga simturer. Den stora skillnaden är bladguldet. Loranga drömmer visserligen om ett rum med gyllene väggar, men betalar till skillnad från despoterna ur egen ficka. ”Så det får vara så länge guldet är så dyrt”, konstaterar han klokt.

Ni får förlåta mig. En enkel ursäkt aviserar ofta bergsäkra ståndpunkter. Och ibland regelrätt skryt. Den är ett listigt förbehåll för de som inte skräder orden, men innerst inne ändå grubblar över skick och fason. Länge dominerade en annan retorik, ekot från realitysåpans glansdagar. Då försvarades det dunkelt sagda lika rakryggat som tjockskalligt: Jag är en skitstövel, men det står jag för! Nu är den slående självinsikten ersatt av ödmjuk ånger. En blygsam gest vars äkthet nog kan betvivlas. Inlägg och utspel i skiftande sammanhang börjar gärna med Förlåt. Lite som en sentida brasklapp för det där som bara måste sägas. Rumsrent eller ej.

Hur blir det med slottet? Frågan bränner inför huvudstadens stora ansiktslyft: Ljusgult, rosa eller gråbrunt? Samtidigt på västkusten faller täckelset från Göteborgs rådhus. Ståtlig klassicism och världsberömd funkis står nyputsad i sitt hörn av Gustav Adolfs torg. Men det k-märkta komplexet har utåt berövats stringensen. Fält och fackverk i gult, vitt och natursten har tonats ner och kontrasterna försvagats. Tydligast blir det i Asplunds annex, där en ängsligt enfärgad fasad tystar dialogen med grannens kolonner och pilastrar.
——-Fastighetsägaren hänvisar till framskrapade färgfragment (annexet har återfått färgsättningen från sin tidiga barndom) och tunga instanser har sagt sitt. Så kanske skall ögat bara vänja sig? Alldeles oavsett väcker var renovering frågor om då och nu. Är ”det ursprungliga”, vad det nu innebär, ett givet mål när viktiga landmärken doppas i färgburken?

Sent i juli svänger vi förbi några svenska slottsmuseer. I slokande grönska ligger de som läckra bakelser. Receptet är ett och samma: Rödkindade guider visar vägen i salongernas svalka. Man serverar oneliners om usel hygien och rokokomannens fjolliga skrud. Herrskapets skilda sängkammare blir föremål för fräckisar. Och så till sist, färska toppnoteringar på rara antikviteter. Rundturerna rymmer däremot få sociala, kulturella eller politiska perspektiv. Fakta ges mest i förbigående, trots miljöernas rikhaltiga information. Semestertider kan gärna fredas från korvstoppning, men nog är vi mottagliga för någon enstaka insikt innan vi traskar vidare till glasskiosken?

Viktig är ordet när lästipsen duggar tätt på twitter. En viktig text, i motsats till lättuggade bagateller, ger andlig näring utöver nödtorften. Den är ett nyp i örat på samtidsdebatten. Ett ord i rättan tid. Med förpliktande etikett uppmanar man till läsning, och korar i realtid morgondagens teser. Inte med ett försynt angelägen, utan torrt och magistralt.
——-Men vad är egentligen viktigt? Den amerikanske sociologen Howard S. Becker menar att v-ordet är överflödigt som markör för det verkligt betydelsefulla: Att alls artikulera en ståndpunkt kan i sig vara nog. I sin bok Writing for Social Scientists manar han istället till sparsamhet med adjektiven – för ett mer övertygande tonläge. Eller som författaren Unni Drougge nyligen vädjade till ordrika medtwittrare: Snälla, skriv aldrig att en text är ”viktig”! Vem fan vill då läsa den?

Samlande är gubbigt, säger en vän till mig. Han åberopar forntida mönster där alfahannen halar hem köttstycket till jordhålan och låter kvinnfolket tillreda det. Steken serveras mjäll och fin, tillsammans med jästa rönnbär.
——-Kanhända har han rätt. Åtminstone vid första anblicken: Det står en man bakom mången samling frimärken, rara bokband, modelltåg, jukeboxar, eller bara vilken elektronik som helst. Hobbyrum världen över bär vittnesbörd om manlig hamstermentalitet. För att inte nämna historiens kuriosakabinett som ovedersägligt manifesterar killars instinkt att skrapa ihop sitt eget mikrokosmos, på pojkrummet eller i fursteboningen.
——-Skärskådar man istället samlandet ur nutida perspektiv, framträder ett jämställt beroende. Och drogen, med stor del av kicken i själva anskaffandet, är numera lika obarmhärtigt vanebildande för henne som för honom. I min väns betraktelse över hanlig jaktinstinkt blir sensmoralen till slut ganska blek. Vem plockade förresten bären?

Det finns såklart andra former av samlande, bortom könsdiskurser och rent habegär. En sådan är vårt inhämtande av inspiration. Sällan eller aldrig alstras inspirationen ur ett slutet rum, utan i mötet med vida världen. Medvetet och omedvetet samlar vi stoff som växtämne till någonting nytt. Man kan kalla det sampling. Ordets ursprungliga betydelse, att ta ett stickprov, är lika relevant som dess samtida innebörd inom musiken: att bearbeta existerande material till en ny komposition. Och utan att inlåta sig på upphovsrättsliga detaljer kan man alltså säga att samplaren, till skillnad från mer ordinära samlare, både tar och ger.
——-Ett framstående exempel är den franske modeskaparen Yves Saint Laurent (1936–2008). Jämte manin att samla oskattbara konstföremål, hade denne också en enastående förmåga att sampla ur världsskapelsen. Han stannade inte, som många andra konstnärer, vid en handfull återkommande teman. Tsarens guldklädda kupoler, Mondrians stränga geometri, raspiga Dietrich-rullar, slagord från Parisrevolten 1968, paradisfåglar, världskrig, hippies och hans egen lilla mamma är bara en bråkdel av alla de motiv han med lätthet överförde till sina kreationer.

Ibland är samlandet inte mer än en kostsam hobby, med tevesänd skuldsanering och bitter skilsmässa som yttersta konsekvenser. Men det kan lika gärna bestå i att hämta in och omsätta material från den värld som omger oss. Saint Laurent samplade friskt ur vildvuxen natur och högtstående kultur, utan ansats att hemlighålla sina källor. Enkelt uttryckt tolkade han sitt arv och sin samtid. I sådana processer är en rik ”exempelsamling” oumbärlig. Den kräver för övrigt inga tempererade förvaringsutrymmen eller avancerade inbrottslarm. Och behöver heller inte dammas särskilt ofta.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.