Inredningar laddade med symbolik och narrativ är högsta mode. Långt från stockholmsvitt och blonda fanér. 1880-talets borgerliga salong har tagits ur malpåsen och La Belle Époque blivit ett mantra. Överflöd och detaljglädje röjer en ovilja för modernismens estetiska begreppsvärld. Och en längtan efter kulissens estetik.

Förebilderna finns i historien. Filmklassikern Paraplyerna i Cherbourg har nyss fyllt femtio. Jacques Demys första färgfilm, och Catherine Deneuves stora genombrott i rollen som den unga Geneviève, skildrar en grådaskig vardag på franska nordkusten — i färgglatt karamellpapper. Knallrosa, klargrönt, gult och gredelint. Randigt, prickigt och blommigt. Bilderna är strängt stiliserade: Genevièves söta klänningar och moderns nattrock är som klippta direkt ur de brokiga tapeterna i deras lilla våning. Blekgul pastis och gyllene likör flyter samman med väggpanelerna på ett enkelt järnvägskafé. Regnskurar och snöfall är uppenbart konstgjorda, utan ansats att efterbilda verklighetens väder. Ändå ter sig rollfigurerna naturalistiska. Den visuella inramningen skärper deras konturer, och man kan nästan läsa deras tankar när de pratsjunger sina repliker till kameran. Liknande bilder finner man hos Ingmar Bergman, vars blodröda interiörer i kammarspelet Viskningar och rop visar oss själens insida som ”en fuktig hinna av röda nyanser” (filmen vann en Oscar för sin bildberättelse). Eller varför inte i merparten av Wes Andersons minutiöst genomförda scenerier?
——Ett slående exempel ur verkligheten är Yves Saint Laurents Château Gabriel. Sagoslottet i Normandie var modeskaparens reträtt från offentligheten och ett tempel åt husgudarna Luchino Visconti och Marcel Proust. Viscontis svanesång, Den oskyldige, präglade sällskapsrummens inredning, med konstfullt draperad kretong, svällande soffor och högväxta förmakspalmer. Medan sovrummen var tätt möblerade med referenser till Prousts vindlande romansvit På spaning efter den tid som flytt. På slottets ägor, i skydd av gammal bokskog, fanns också en rysk datja med timrade väggar och rikt skurna portaler — som ytterligare näring åt fantasin.
——I samma gränsland mellan inredning och scenografi rörde sig Tony Duquette. Han upptäcktes på trettiotalet av Elsie de Wolfe, tidens stora auktoritet på inredningsscenen, och blev snart societetens kelgris. Under sin långa karriär skapade han inredningar för ryktbara namn som Getty, Arden och hertigparet av Windsor, och dekor för filmindustrin, med Metro-Goldwyn-Mayer som mångårig beställare. Hans säregna konstruktioner av spegelglas, pastellage och papier maché växte organiskt, med skenbar lätthet. Den egna ranchen Sortilegium i bergen ovanför Malibu är kanske det finaste exemplet på Duquettes miljöer. I ett dussintal byggnader, pagoder och paviljonger, utspridda i den buskiga terrängen, härskade vitt skilda teman — återvunna ur historien. Viktorianska byggnadsfragment, kinesiska lackpaneler och en gondol från Venedig fogades samman med avlagd dekor från filmateljéerna, gamla parabolantenner och hjorthorn från familjen Hearsts storstilade sommarnöje i San Simeon.

De yviga gesterna manifesterar sig nu i hotellfoajéer, barer och restauranger. Den franska sockerbagaren Ladurée fyllde tidigt fönstren med krokankrusiduller och kulörta marängbiskvier. Idag är deras guldkantade tesalonger (som har vissa likheter med våningen i Cherbourg) en framgångsrik exportvara. Trendiga Hôtel Costes i Paris lånar stilen från grosshandlare och storfabrikörer; och vissa tvivelaktiga etablissemang. Bröderna Jean-Louis och Gilbert Costes återger världen som den var innan de stora krigen grumlade utsikterna. Man känner igen det sena 1800-talets vurm för svunna epoker — en irrfärd bland barockens tunga plymer och rokokons pudriga bakelser. Varför välja, när man kan få allt?
——På våra breddgrader blir uttolkningen ibland en smula förenklad: Extra allt. Nya hotell och finkrogar inreds med franska förtecken. Neo-boudoir. Rouge och noir. Resultatet kan vara en vällustig rysning. Eller en flack bild. Världen reducerad till säsongens kulörer och kantstött rekvisita. Kulisser i gängse mening, men utan större omsorg.

Man kan fundera över dragningskraften i tematiken. Är dessa lånade minnen, farhågor och förhoppningar bara en näsknäpp åt modernismen eller ett knep för att manipulera rummets performativa egenskaper? Eller handlar det framförallt om tid? De historiska förebilderna är ofta försvunna. Kulisserna har förpassats till filmindustrins skräphög och hemmen har skingrats. Genviève övergav den regndränkta avkroken. Yves Saint Laurents stora kvarlåtenskap klubbades bort på en auktion som kallats slutet på en era. Tony Duquettes förtrollade ranch blev lågornas rov i en skogsbrand.
——Bilderna finns kvar. Liksom lockelsen (som konsekvens av tidens obönhörliga flöde). I sista delen av På spaning efter den tid som flytt skriver Marcel Proust att ”det enda paradiset är det förlorade paradiset”. Nog kan det vara så.

 

Man kan föreställa sig byggherrens brief: ”Vi måste få in lite liv i fasaden. Göra något som sticker ut. Något som tar för sig.” Den förhärskande nyfunkisen skrudas med ränder och rutor i pigga kulörer. Slumpvis varierade fasadmaterial bryter den så föraktliga symmetrin. Mönstrad betong och väldiga motivtryck planterar blomrankor och späda björkar på annars lågmälda fasader. Den slätputsade enformigheten bekämpas med fiffiga påhäng.

Dagens byggande rymmer många aspekter: Rutnätsplan eller uppbrutna kvarter? Enkla volymer eller avsiktlig friktion? Stort eller smått? Alldeles oavsett kan vi nog leva utan arkitekturens tuttifrutti. Den är ett påtagligt hinder för nytänkande och långsiktig utveckling, och döljer sällan en undermålig konstruktion.

Döden är kittlande. Särskilt i rubrikform. När någon dör måste vi veta hur och varför. Teorierna trängs lite varstans. Döden är högst levande och inte längre förbehållen skvallermostrar på ett kafferep. Kunskapstörst eller sensationshunger? Kanske både och.
——Jag vill rekommendera en svensk klassiker, överlägsen både braskande löpsedlar och finstämda nekrologer: Rapporten Dödsorsaker med årlig utgivning sedan ett sekel (förr i himmelsblått klotband, numera en behändig pdf). Här vandrar vetgiriga i dödens skugga. Siffrorna speglar en epidemi, förlisning eller flodvåg. Kurvorna viker nedåt när allt färre förolyckas på fabriksgolvet eller i trafiken, men stiger raskt som kvittering på vällevnad och ofrid. Man förundras över åkgräsklipparens sentida framfart. Ja, männens maskiner i allmänhet. Men framförallt är den namnlösa statistiken en stilla erinran: Döden kan fortfarande vara en oansenlig rispa på armen.

Vid 1800-talets början gjorde den franske författaren Stendhal en numera omtalad resa till Italien. Redan i Florens bröt han ihop. Överväldigad av det han såg, kände han livet upphöra inombords. Hjärtat rusade. Han gick med en ängslan att falla.
——Visuell kommunikation och dess discipliner visar en rak uppåtkurva. Grafisk design i synnerhet. Bildkonstens gladlynta anförvant är snart lika folklig som mat, mode och musik. Den är medel och mål. Den balanserar med skuttande steg mellan konst och kommers. Och kryper uppåt väggarna i våra vardagsrum. Vi kan le åt åttiotalets banbrytande men opålitliga teknologi, Desktop publishing, som gjorde grafiska formgivare av varenda kotte (med skiftande resultat). Men alltsedan dess är vi ett med publiceringsverktygen.
——Idag finns oräkneliga källor till inspiration. Fullmatade designbloggar slukar en och annan gråmulen eftermiddag, fast vi har så himlans ont om tid. Vi ser oupphörliga flöden av bilder med jämnt och skugglöst ljus. Kanariegult, mintgrönt och kleinblått som skikten i en giftig cocktail. Här och var skymtar formgivaren fram bakom en affisch, eller i ljudlösa filmsekvenser där flinka händer demonstrerar någon sinnrik konstruktion. Ofta är det bra. Ibland bara snyggt. Vackert om man så vill.
——Jag blir … lite deppig.
——För en obotlig självdiagnostiker råder inget tvivel. Jag är drabbad av Stendhals syndrom. Fenomenet, med namn efter den omtumlade författaren, beskrivs oftast som psykiska störningar i samband med en konstresa (kramp inför Caravaggio eller bävan inför Botticelli), men har med åren givits en vidare betydelse: För mycket av det sköna gör oss sjuka. Nu lider jag varken av svindel eller hallucinationer. Och har inte setts irra på någon piazza. Men när tröttheten smyger sig på krävs ingen Grand Tour.
——När jag nyligen medverkade i ett seminarium om grafisk design, sade en av studenterna lite uppgivet: ”Allt är så snyggt. Så jag söker något annat.” En annan berättade motvilligt att hon hämtar inspiration i gatuköket där hon jobbar extra. En tredje var nog mest blasé.
——I och för sig inget nytt. Med jämna mellanrum slungar formgivare sina bannstrålar mot det vackra. Men ofta görs istället anti-uttrycket till norm. En verkningslös medicin, när allt kommer omkring. Jag tänker på Diana Vreeland, legendarisk moderedaktör på Harper’s Bazaar med vana att aldrig snegla på andra. I ett av sina många tankekorn bryter hon en lans för det osköna: “We all need a splash of bad taste—it’s hearty, it’s healthy, it’s physical.” Det är inget rop på en ny världsordning. Utan bara en välbehövlig paus från allt som är så snyggt och prydligt.

Det skrivs öppna brev som aldrig förr. Vassa pennor söker äkthet och nerv. Många drömmer nog om att göra en Jonas Hassen Khemiri, vars brev till justitieministern har delats hundratusentals gånger på nätet. Men tricket funkar inte varje gång. Det där personliga tilltalet blir istället ansträngt. Detsamma gäller brevväxlingen mellan skribenter som på varsitt håll betraktar världen. Lite som pingpong, med läsarna som ofrivillig hejaklack.
——Ibland trendar stilfigurer med buller och bång. Inför årets Almedalsvecka läste partiledarna samma retorikhandbok och gav oss människoöden från verkligheten. Jeanette, Irina, Tommy och de andra gav kött och blod åt talen. Med blandat resultat. Stundvis överskuggades budskapet av konstruktionen. I sin jakt på autenticitet riskerar brevskrivaren samma öde: Så småningom blir det lite tjatigt.

Morgonmänniskan är en myt. Åtminstone om hon använder väckarklocka. Amerikanska sömnforskare beskriver uppvaknandet som en utdragen process hos alla och envar. Medan grundläggande fysiologiska funktioner är snabbt på plats när klockan ringer, unnar sig hjärnans beslutföra delar (och vår självkontroll) en ordentlig sovmorgon. Enligt färska studier upp till fyra timmar. Kallduschen är påvisat verkningslös. Liksom kaffebaljan. Särskilt sinkas den som kommit åt snoozeknappen – att starta om sömncykeln är något av ett dubbelfel.
——Kanhända skall delikata frågor bordläggas på morgonkvisten? Hjärnforskaren Kenneth Wright Jr vid University of Colorado är tydlig: Kritiska beslut får gärna vänta. Tankarna går till kontrollrum och manöverhytter, men också till morgonmöten i beslutande församlingar. Bör rättrådiga medborgare ta bilnyckeln från den som snoozat en gång för mycket? Och dras den klassiska nattmanglingen med oförtjänt dåligt rykte?

Föreningen Svenska Tecknare lanserar en nyhet i sin årliga tävling för grafisk design och illustration. Med specialkategorin Mod och misslyckande vill man återupprätta idéerna ingen köpte (trots att de förstås var briljanta). Det är en näsknäpp åt tjockskalliga uppdragsgivare och en kontrafaktisk smällkaramell: Se så fint allting kunde ha blivit!
——Och visst kan misslyckanden vinna segrar. Även de ratade gör stundom succé. Ett praktexempel heter Pippi och gick oss nästan ur händerna när Bonniers sjabblade till det på fyrtiotalet. Men när allt skall fram ur kreatörens gömmor negligeras skillnaden mellan att ha en idé och att genomföra den. Det senare är ett konststycke i sig själv och kräver en alldeles särskild timing. Djupdyket i byrålådan blir mest ett sätt för de tävlande att inmuta sina ofullbordade opus. Och därtill deklarera: Jag var först, om än på kammaren.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.