Vid 1800-talets början gjorde den franske författaren Stendhal en numera omtalad resa till Italien. Redan i Florens bröt han ihop. Överväldigad av det han såg, kände han livet upphöra inombords. Hjärtat rusade. Han gick med en ängslan att falla.
——Visuell kommunikation och dess discipliner visar en rak uppåtkurva. Grafisk design i synnerhet. Bildkonstens gladlynta anförvant är snart lika folklig som mat, mode och musik. Den är medel och mål. Den balanserar med skuttande steg mellan konst och kommers. Och kryper uppåt väggarna i våra vardagsrum. Vi kan le åt åttiotalets banbrytande men opålitliga teknologi, Desktop publishing, som gjorde grafiska formgivare av varenda kotte (med skiftande resultat). Men alltsedan dess är vi ett med publiceringsverktygen.
——Idag finns oräkneliga källor till inspiration. Fullmatade designbloggar slukar en och annan gråmulen eftermiddag, fast vi har så himlans ont om tid. Vi ser oupphörliga flöden av bilder med jämnt och skugglöst ljus. Kanariegult, mintgrönt och kleinblått som skikten i en giftig cocktail. Här och var skymtar formgivaren fram bakom en affisch, eller i ljudlösa filmsekvenser där flinka händer demonstrerar någon sinnrik konstruktion. Ofta är det bra. Ibland bara snyggt. Vackert om man så vill.
——Jag blir … lite deppig.
——För en obotlig självdiagnostiker råder inget tvivel. Jag är drabbad av Stendhals syndrom. Fenomenet, med namn efter den omtumlade författaren, beskrivs oftast som psykiska störningar i samband med en konstresa (kramp inför Caravaggio eller bävan inför Botticelli), men har med åren givits en vidare betydelse: För mycket av det sköna gör oss sjuka. Nu lider jag varken av svindel eller hallucinationer. Och har inte setts irra på någon piazza. Men när tröttheten smyger sig på krävs ingen Grand Tour.
——När jag nyligen medverkade i ett seminarium om grafisk design, sade en av studenterna lite uppgivet: ”Allt är så snyggt. Så jag söker något annat.” En annan berättade motvilligt att hon hämtar inspiration i gatuköket där hon jobbar extra. En tredje var nog mest blasé.
——I och för sig inget nytt. Med jämna mellanrum slungar formgivare sina bannstrålar mot det vackra. Men ofta görs istället anti-uttrycket till norm. En verkningslös medicin, när allt kommer omkring. Jag tänker på Diana Vreeland, legendarisk moderedaktör på Harper’s Bazaar med vana att aldrig snegla på andra. I ett av sina många tankekorn bryter hon en lans för det osköna: “We all need a splash of bad taste—it’s hearty, it’s healthy, it’s physical.” Det är inget rop på en ny världsordning. Utan bara en välbehövlig paus från allt som är så snyggt och prydligt.

Det skrivs öppna brev som aldrig förr. Vassa pennor söker äkthet och nerv. Många drömmer nog om att göra en Jonas Hassen Khemiri, vars brev till justitieministern har delats hundratusentals gånger på nätet. Men tricket funkar inte varje gång. Det där personliga tilltalet blir istället ansträngt. Detsamma gäller brevväxlingen mellan skribenter som på varsitt håll betraktar världen. Lite som pingpong, med läsarna som ofrivillig hejaklack.
——Ibland trendar stilfigurer med buller och bång. Inför årets Almedalsvecka läste partiledarna samma retorikhandbok och gav oss människoöden från verkligheten. Jeanette, Irina, Tommy och de andra gav kött och blod åt talen. Med blandat resultat. Stundvis överskuggades budskapet av konstruktionen. I sin jakt på autenticitet riskerar brevskrivaren samma öde: Så småningom blir det lite tjatigt.

Morgonmänniskan är en myt. Åtminstone om hon använder väckarklocka. Amerikanska sömnforskare beskriver uppvaknandet som en utdragen process hos alla och envar. Medan grundläggande fysiologiska funktioner är snabbt på plats när klockan ringer, unnar sig hjärnans beslutföra delar (och vår självkontroll) en ordentlig sovmorgon. Enligt färska studier upp till fyra timmar. Kallduschen är påvisat verkningslös. Liksom kaffebaljan. Särskilt sinkas den som kommit åt snoozeknappen – att starta om sömncykeln är något av ett dubbelfel.
——Kanhända skall delikata frågor bordläggas på morgonkvisten? Hjärnforskaren Kenneth Wright Jr vid University of Colorado är tydlig: Kritiska beslut får gärna vänta. Tankarna går till kontrollrum och manöverhytter, men också till morgonmöten i beslutande församlingar. Bör rättrådiga medborgare ta bilnyckeln från den som snoozat en gång för mycket? Och dras den klassiska nattmanglingen med oförtjänt dåligt rykte?

Föreningen Svenska Tecknare lanserar en nyhet i sin årliga tävling för grafisk design och illustration. Med specialkategorin Mod och misslyckande vill man återupprätta idéerna ingen köpte (trots att de förstås var briljanta). Det är en näsknäpp åt tjockskalliga uppdragsgivare och en kontrafaktisk smällkaramell: Se så fint allting kunde ha blivit!
——Och visst kan misslyckanden vinna segrar. Även de ratade gör stundom succé. Ett praktexempel heter Pippi och gick oss nästan ur händerna när Bonniers sjabblade till det på fyrtiotalet. Men när allt skall fram ur kreatörens gömmor negligeras skillnaden mellan att ha en idé och att genomföra den. Det senare är ett konststycke i sig själv och kräver en alldeles särskild timing. Djupdyket i byrålådan blir mest ett sätt för de tävlande att inmuta sina ofullbordade opus. Och därtill deklarera: Jag var först, om än på kammaren.

Varje gång en diktators hem faller i folkets händer och bilder inifrån kablas ut över klotet, tänker jag på Barbro Lindgrens osannolika figurer LorangaMasarin och Dartanjang. Deras eget lilla rike, ett knippe huskroppar utslängda i en skogsglänta, rymmer färgglada rum med oortodox möblering, ett garage konverterat till swimmingpool och en handfull herrelösa tigrar. Här hänger mycket på trekvart trots att pengarna skräpar både under spisen och bakom elementen. Likheterna är många med paret Ceausescus Villa Primavera, Saddams kärleksnästen och Gaddafis befästa bungalow – kåkar med oansenligt yttre där man lättsinnigt förströr sig med lek, spel och dagliga simturer. Den stora skillnaden är bladguldet. Loranga drömmer visserligen om ett rum med gyllene väggar, men betalar till skillnad från despoterna ur egen ficka. ”Så det får vara så länge guldet är så dyrt”, konstaterar han klokt.

Ni får förlåta mig. En enkel ursäkt aviserar ofta bergsäkra ståndpunkter. Och ibland regelrätt skryt. Den är ett listigt förbehåll för de som inte skräder orden, men innerst inne ändå grubblar över skick och fason. Länge dominerade en annan retorik, ekot från realitysåpans glansdagar. Då försvarades det dunkelt sagda lika rakryggat som tjockskalligt: Jag är en skitstövel, men det står jag för! Nu är den slående självinsikten ersatt av ödmjuk ånger. En blygsam gest vars äkthet nog kan betvivlas. Inlägg och utspel i skiftande sammanhang börjar gärna med Förlåt. Lite som en sentida brasklapp för det där som bara måste sägas. Rumsrent eller ej.

Hur blir det med slottet? Frågan bränner inför huvudstadens stora ansiktslyft: Ljusgult, rosa eller gråbrunt? Samtidigt på västkusten faller täckelset från Göteborgs rådhus. Ståtlig klassicism och världsberömd funkis står nyputsad i sitt hörn av Gustav Adolfs torg. Men det k-märkta komplexet har utåt berövats stringensen. Fält och fackverk i gult, vitt och natursten har tonats ner och kontrasterna försvagats. Tydligast blir det i Asplunds annex, där en ängsligt enfärgad fasad tystar dialogen med grannens kolonner och pilastrar.
——-Fastighetsägaren hänvisar till framskrapade färgfragment (annexet har återfått färgsättningen från sin tidiga barndom) och tunga instanser har sagt sitt. Så kanske skall ögat bara vänja sig? Alldeles oavsett väcker var renovering frågor om då och nu. Är ”det ursprungliga”, vad det nu innebär, ett givet mål när viktiga landmärken doppas i färgburken?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.