Man kan föreställa sig byggherrens brief: ”Vi måste få in lite liv i fasaden. Göra något som sticker ut. Något som tar för sig.” Den förhärskande nyfunkisen skrudas med ränder och rutor i pigga kulörer. Slumpvis varierade fasadmaterial bryter den så föraktliga symmetrin. Mönstrad betong och väldiga motivtryck planterar blomrankor och späda björkar på annars lågmälda fasader. Den slätputsade enformigheten bekämpas med fiffiga påhäng.

Dagens byggande rymmer många aspekter: Rutnätsplan eller uppbrutna kvarter? Enkla volymer eller avsiktlig friktion? Stort eller smått? Alldeles oavsett kan vi nog leva utan arkitekturens tuttifrutti. Den är ett påtagligt hinder för nytänkande och långsiktig utveckling, och döljer sällan en undermålig konstruktion.

Döden är kittlande. Särskilt i rubrikform. När någon dör måste vi veta hur och varför. Teorierna trängs lite varstans. Döden är högst levande och inte längre förbehållen skvallermostrar på ett kafferep. Kunskapstörst eller sensationshunger? Kanske både och.
——Jag vill rekommendera en svensk klassiker, överlägsen både braskande löpsedlar och finstämda nekrologer: Rapporten Dödsorsaker med årlig utgivning sedan ett sekel (förr i himmelsblått klotband, numera en behändig pdf). Här vandrar vetgiriga i dödens skugga. Siffrorna speglar en epidemi, förlisning eller flodvåg. Kurvorna viker nedåt när allt färre förolyckas på fabriksgolvet eller i trafiken, men stiger raskt som kvittering på vällevnad och ofrid. Man förundras över åkgräsklipparens sentida framfart. Ja, männens maskiner i allmänhet. Men framförallt är den namnlösa statistiken en stilla erinran: Döden kan fortfarande vara en oansenlig rispa på armen.

Vid 1800-talets början gjorde den franske författaren Stendhal en numera omtalad resa till Italien. Redan i Florens bröt han ihop. Överväldigad av det han såg, kände han livet upphöra inombords. Hjärtat rusade. Han gick med en ängslan att falla.
——Visuell kommunikation och dess discipliner visar en rak uppåtkurva. Grafisk design i synnerhet. Bildkonstens gladlynta anförvant är snart lika folklig som mat, mode och musik. Den är medel och mål. Den balanserar med skuttande steg mellan konst och kommers. Och kryper uppåt väggarna i våra vardagsrum. Vi kan le åt åttiotalets banbrytande men opålitliga teknologi, Desktop publishing, som gjorde grafiska formgivare av varenda kotte (med skiftande resultat). Men alltsedan dess är vi ett med publiceringsverktygen.
——Idag finns oräkneliga källor till inspiration. Fullmatade designbloggar slukar en och annan gråmulen eftermiddag, fast vi har så himlans ont om tid. Vi ser oupphörliga flöden av bilder med jämnt och skugglöst ljus. Kanariegult, mintgrönt och kleinblått som skikten i en giftig cocktail. Här och var skymtar formgivaren fram bakom en affisch, eller i ljudlösa filmsekvenser där flinka händer demonstrerar någon sinnrik konstruktion. Ofta är det bra. Ibland bara snyggt. Vackert om man så vill.
——Jag blir … lite deppig.
——För en obotlig självdiagnostiker råder inget tvivel. Jag är drabbad av Stendhals syndrom. Fenomenet, med namn efter den omtumlade författaren, beskrivs oftast som psykiska störningar i samband med en konstresa (kramp inför Caravaggio eller bävan inför Botticelli), men har med åren givits en vidare betydelse: För mycket av det sköna gör oss sjuka. Nu lider jag varken av svindel eller hallucinationer. Och har inte setts irra på någon piazza. Men när tröttheten smyger sig på krävs ingen Grand Tour.
——När jag nyligen medverkade i ett seminarium om grafisk design, sade en av studenterna lite uppgivet: ”Allt är så snyggt. Så jag söker något annat.” En annan berättade motvilligt att hon hämtar inspiration i gatuköket där hon jobbar extra. En tredje var nog mest blasé.
——I och för sig inget nytt. Med jämna mellanrum slungar formgivare sina bannstrålar mot det vackra. Men ofta görs istället anti-uttrycket till norm. En verkningslös medicin, när allt kommer omkring. Jag tänker på Diana Vreeland, legendarisk moderedaktör på Harper’s Bazaar med vana att aldrig snegla på andra. I ett av sina många tankekorn bryter hon en lans för det osköna: “We all need a splash of bad taste—it’s hearty, it’s healthy, it’s physical.” Det är inget rop på en ny världsordning. Utan bara en välbehövlig paus från allt som är så snyggt och prydligt.

Det skrivs öppna brev som aldrig förr. Vassa pennor söker äkthet och nerv. Många drömmer nog om att göra en Jonas Hassen Khemiri, vars brev till justitieministern har delats hundratusentals gånger på nätet. Men tricket funkar inte varje gång. Det där personliga tilltalet blir istället ansträngt. Detsamma gäller brevväxlingen mellan skribenter som på varsitt håll betraktar världen. Lite som pingpong, med läsarna som ofrivillig hejaklack.
——Ibland trendar stilfigurer med buller och bång. Inför årets Almedalsvecka läste partiledarna samma retorikhandbok och gav oss människoöden från verkligheten. Jeanette, Irina, Tommy och de andra gav kött och blod åt talen. Med blandat resultat. Stundvis överskuggades budskapet av konstruktionen. I sin jakt på autenticitet riskerar brevskrivaren samma öde: Så småningom blir det lite tjatigt.

Morgonmänniskan är en myt. Åtminstone om hon använder väckarklocka. Amerikanska sömnforskare beskriver uppvaknandet som en utdragen process hos alla och envar. Medan grundläggande fysiologiska funktioner är snabbt på plats när klockan ringer, unnar sig hjärnans beslutföra delar (och vår självkontroll) en ordentlig sovmorgon. Enligt färska studier upp till fyra timmar. Kallduschen är påvisat verkningslös. Liksom kaffebaljan. Särskilt sinkas den som kommit åt snoozeknappen – att starta om sömncykeln är något av ett dubbelfel.
——Kanhända skall delikata frågor bordläggas på morgonkvisten? Hjärnforskaren Kenneth Wright Jr vid University of Colorado är tydlig: Kritiska beslut får gärna vänta. Tankarna går till kontrollrum och manöverhytter, men också till morgonmöten i beslutande församlingar. Bör rättrådiga medborgare ta bilnyckeln från den som snoozat en gång för mycket? Och dras den klassiska nattmanglingen med oförtjänt dåligt rykte?

Föreningen Svenska Tecknare lanserar en nyhet i sin årliga tävling för grafisk design och illustration. Med specialkategorin Mod och misslyckande vill man återupprätta idéerna ingen köpte (trots att de förstås var briljanta). Det är en näsknäpp åt tjockskalliga uppdragsgivare och en kontrafaktisk smällkaramell: Se så fint allting kunde ha blivit!
——Och visst kan misslyckanden vinna segrar. Även de ratade gör stundom succé. Ett praktexempel heter Pippi och gick oss nästan ur händerna när Bonniers sjabblade till det på fyrtiotalet. Men när allt skall fram ur kreatörens gömmor negligeras skillnaden mellan att ha en idé och att genomföra den. Det senare är ett konststycke i sig själv och kräver en alldeles särskild timing. Djupdyket i byrålådan blir mest ett sätt för de tävlande att inmuta sina ofullbordade opus. Och därtill deklarera: Jag var först, om än på kammaren.

Varje gång en diktators hem faller i folkets händer och bilder inifrån kablas ut över klotet, tänker jag på Barbro Lindgrens osannolika figurer LorangaMasarin och Dartanjang. Deras eget lilla rike, ett knippe huskroppar utslängda i en skogsglänta, rymmer färgglada rum med oortodox möblering, ett garage konverterat till swimmingpool och en handfull herrelösa tigrar. Här hänger mycket på trekvart trots att pengarna skräpar både under spisen och bakom elementen. Likheterna är många med paret Ceausescus Villa Primavera, Saddams kärleksnästen och Gaddafis befästa bungalow – kåkar med oansenligt yttre där man lättsinnigt förströr sig med lek, spel och dagliga simturer. Den stora skillnaden är bladguldet. Loranga drömmer visserligen om ett rum med gyllene väggar, men betalar till skillnad från despoterna ur egen ficka. ”Så det får vara så länge guldet är så dyrt”, konstaterar han klokt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.